12 SÖNDAGEN UNDER ÅRET 2004

Sak 12:10-11;13:1 Gal 3:26-29 Luk 9:18-24

De skall se upp till honom som de har genomborrat

Den värld vi lever i är ofta grym, grym och obarmhärtig. Det som inte borde ske, sker ändå. Man kan förfasas, uttrycka sin avsky och sitt avståndstagande, men efter ett tag orkar man inte längre. Man ser bort, drömmer sig bort eller sysslar med något annat. Har jag själv stått för ogärningen, men inte gjort upp med den, blir resultatet förödande. Jag går in i en skuggvärld, dit varken glädje eller lovsång har tillträde. Hur skall vi förbli seende utan att gå under eller förlora förståndet?

Dagens första läsning berättar om en grym våldshandling. En människa har blivit ”genomborrad”, sannolikt med ett svärd, och man sörjer och gråter bittert, ”som man gråter över sin förstfödde”. Det är profeten Sakarja som berättar detta. Han hör till de ”mindre” profeterna och verkade i Jerusalem vid tiden efter återkomsten från fångenskapen i Babylonien, alltså ung. 500 f.Kr. Exegeterna säger sig inte veta vem profeten syftar på. Som profeterna ofta gör, nöjer sig Sakarja med att antyda, ge vissa konturer, dra några streck till en skiss… Men Nya Testamentet vet. Evangelisten Johannes berättar hur en av soldaterna vid Jesu kors stack upp hans sida med ett spjut. Därefter citerar han detta ord av profeten Sakarja: ”De skall se upp på honom som de har genomborrat.” Också i bibelns sista bok skriver samme Johannes, men där gäller det framtiden, den yttersta framtiden: ”Se, han kommer med molnen, och varje öga skall se honom, också de som har genomborrat honom, och alla jordens stammar skall brista ut i klagan för hans skull” (Uppb 1:7).

Världen är fylld av våldsdåd. Mitt eget liv är heller inte rent. Jag har sårat och skadat min nästa och mig själv. Och varje synd sårar på något sätt Gud. Att se bort är ingen lösning. Profeten säger att de som utfört handlingen ser upp till den de har genomborrat. De ser och sörjer bittert. Men några verser längre fram säger han: ”Den dagen skall en källa rinna upp som renar Jerusalems invånare från synd och orenhet.” På synden följer sorg. Det antyds en källa som renar. Mera säger han inte.

För några dagar sedan firade kyrkan Jesu hjärtas dag. Profeten Sakarjas ord hade väl kunnat läsas på den dagen. Jesu hjärta blev genomborrat av ett spjut. I den spjutspetsen är alla våra synder samlade, större och mindre. Den heliga Birgitta ser som ung flicka den korsfäste i en vision och frågar vem som har gjort honom allt detta. Hon får svaret: ”Alla som föraktar min kärlek.”

Men så händer det ofattbara. Det som mig veterligt ingen annan religion har någon motsvarighet till. Ur detta genomborrade hjärta rinner det fram en källa av förlåtelse, nåd och nytt liv. Själva kyrkan och hennes sakrament rinner fram ur denna handling. Det är påskens paradox. I påsknatten sjunger kyrkan om den saliga skulden.

Innebörden är glasklar, samtidigt som den är en ofattbar dårskap. Guds älskade Son låter sig genomborras av våra synder, men lönar detta största onda med det största goda. Han uppstår på tredje dagen, men redan på korset rinner förlåtelsen fram. Det är korset, ett fasansfullt avrättningsverktyg, som blivit den kristna symbolen framför andra.

”De skall se upp till honom som de har genomborrat…” Alla ser förvisso inte i riktning mot korset. Världen runt försöker man eliminera påminnelser om detta kors. Ibland med en fanatism som nästan liknar ett gudsbevis. Varför annars denna frenesi att eliminera något de säger sig inte tro på? Också den troende kan frestas att se bort, och glida in i den skuggvärld där glädjen och lovsången tystnar, försmaken av dödsriket.

Jesu hjärtas dag vittnar om något mer än att bara se mot korset och den genomborrade. Ur hjärtat rann inte bara förlåtelse. Där finns också skydd och nytt liv att hämta. Den som kämpar med sina brister och synder och frestas att förtvivla, får skydd och helande i detta hjärta. Så hade en annan profet sagt: ”I hans sår blir vi helade” (Jes 53:5). Otaliga troende kan vittna om samma erfarenhet. De gör som klippgrävlingen, när den söker skydd i klippans skreva (Ps 104:18). Att med sin ande gå in i den klippskrevan, Jesu hjärta, är att finna skydd mot demoner och frestelser. Där finns värme för ett kallt hjärta. Iver för den tröge. I den klippan finns den mildhet och det tålamod vi inte kan uppbringa själva. I enlighet med Jesu eget löfte: ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ.” (Matt 11:29).

Allt är samlat och tydliggjort i den heliga eukaristin. Vi ber om bot för vår och hela världens synd. Vi ser upp mot den som låtit sig genomborras. ”Se, Guds lamm, som borttager världen synder.” Vi tar skydd i honom för att förbli i kärleken och i tacksägelsen, och för att ge världen hopp: ”Genom honom och med honom och i honom” tillkommer Fadern och Sonen och Anden all ära och härlighet från evighet till evighet.

Amen.