Kortpredikan Den saliga jungfru Marias tempelgång

– Upp 11:4-12  Ps 144:1-2,9-10 Luk 20:27-40 –

”Gud är inte en gud för döda, utan för levande, ty för honom är alla lev­ande.”

Att leva för Gud är att leva. Att inte göra det är att vara död, an­tingen människan lever fysiskt eller inte. 

Dagens fest fick sin prägel av det apokryfa Jakobs Proto­evange­lium. Det berättar om hur Maria som barn för­des till templet för att där bere-das för sin uppgift att bli Mes­sias moder. Lu­kas vittnar om hur hon be-jakade sin kallelse och helt levde ”för Gud”.  

Det gjorde också martyrerna. Bibelns sista bok ser in i det yttersta. Till det hör en tid då temp­lets förgård lämnas åt hedningar­na. Fienden tränger in på he­lig mark, om än inte in i det allraheligaste.

Två vittnen uppträder som bär drag av Mose och Elia. De har makt att förvand­la vat­ten till blod och att stänga himlen så att inget regn faller.

Men odjuret börjar krig mot dem. De dödas i den stad där de­ras herre också blev kors­fäst. Det syftar inte på Jerusalem i geogra­fisk mening.

”På andligt språk kallas den Sodom och Egypten.” Historiskt kunde det syfta på Petrus och Paulus martyrium i Rom.

Jordens invånare gläder sig över deras öde eftersom deras bud­skap var svårt att höra, men de tas upp i himlen. Martyrerna vittnar om ett liv som är verkligare än det fysiska.

Saddukéerna gjorde samma misstag som martyrer­nas bödlar. De an­vände det jordiska livet som måttstock för det verkliga livet. Bödlarna och saddukéerna tänkte för smått. Men det är tvärtom. Den sanne och lev­an­de Guden, och livet i honom, är större.

Bödlarna trodde att de berövade sina offer livet, men de blev verk­­tyg för det motsatta. Att läsa om och tänka på martyrerna är konkret mot­medicin när vi frestas av bedrövelse, självömkan och missmod.

Marias överlåtelse och martyrernas offer har sin källa i Kristi offer, som frambärs i det eukaristis­ka offret. Det frambärs för att ge oss liv. ”Du helgar dem (of­fergåvorna) och fyller dem med liv, välsig­nar och skänker oss dem.” (första euka­ristiska bönen)

”Gud är inte en gud för döda, utan för levande, ty för honom är alla lev­ande.”