Vish 6:12-16 Ps 63:2-8 1 Thess 4:13-18  Matt 25:1-13

Att vakna och att hålla sig vaken

Människan har vissa grundläggande behov. Ett sådant är behovet av vila och sömn. När vi fått sova och kan stiga upp utvilade är vi spontant tacksamma. Men bläddrar vi i bibeln så betyder sömn också något negativt, något som står i motsats till livet. ”Det är dags för er att vakna”, skriver aposteln. Den som sover är skild från livet, ljuset och dagen. Sömnen är ofta en bild för att leva i synd. Aposteln utropar: ”Vakna, du som sover, stå upp från de döda”.

Följdriktigt sägs det därför om Gud: ”Han sover aldrig, han vakar ständigt”. I himlen finns det inte ens något behov av att sova. Någon natt finns inte. Ständigt, utan att sångarna ens behöver vila, sjungs där den kosmiska lovsången. Sömnbehovet hör alltså jorden till. Vi är på väg mot den totala vakenheten. De första munkarna försökte begränsa sömnen till ett minimum och övade sig gärna i nattlig vaka. Sömn är i bibeln dels en bild för att vi ännu inte är vid målet, dels en bild för den synd som skiljer oss från ljuset och vakenheten inför Gud. Därför kan liknelsen i dagens evangelium kulminera med maningen: ”Håll er vakna!”

Ingen av Jesu liknelser har blivit så ofta avbildad som den om de tio jung­frur­na. Å ena sidan ser vi fem jublande jungfrur med lysande fack­lor. Å andra sidan fem för­tvivlade jungfrur med slocknade facklor. Man har skulpterat, må­lat, diktat och sjungit om dessa unga flic­kor, på väg att delta i ett festligt bröllop. Men varför? Liknelsen slutar ju inte lyckligt, åtminstone inte för alla tio. – Guds folk vet att det behöver på­min­­nas om något, både för att vakna och för att hålla sig vaket.

Den yttre händelsen i liknelsen är lätt att förstå. Tio unga flickor väntar på att en brudgum ska komma och föra hem sin brud till bröllopsfesten. De är ett slags brud-tärnor, för att hedra och glädja brudparet. I yttre mening liknar de tio varandra. De har alla facklor, men bara fem har tagit med sig olja för facklorna. Denna skillnad avslöjas först när brudgummen kommer. De som är utan olja avslöjar sig som i inre mening sovande. Detta ser brudgummen och säger: ”Jag känner er inte”. Den som talar så är inte vilken brudgum som helst, utan Kristus, som känner allas hjärtan. Det finns inte någon gemenskap mellan honom och dessa oförståndiga. Trots böneorden på deras läppar.

Det väcker frågan hos oss som lyssnar: Hur vaknar vi och hur håller vi oss vakna? – Må vi uppriktigt be om den helige Andes upplysning, så att vi vågar lyssna.

Det första svaret är detta enkla: jag vaknar genom att bryta med synden. Ty synden för oss in i en slags sömn, där vi inte längre är medvetna och vakna. Synden gör oss blinda, döva och avtrubbade. Ofta sker det med små steg. Evangeliet säger: det kan bli för sent att vakna. Så stort är ansvaret för det enda liv vi har fått. Det är inte behagligt att bli påmind om denna risk. Men det är vida obehagligare att vakna först när det är för sent. Den som väcker oss är vår välgörare, den helige Ande.

Ty att bryta upp från synden, att ångra och bekänna, är att komma tillbaka till livet, ljuset och verkligheten. Att vakna upp och få livet tillbaka. Därför får vägen till biktstolen inte växa igen.

Det andra är att hålla sig vaken. Att inte bara bekänna den begångna synden, utan att få synden att släppa sitt grepp. Hur håller vi oss vakna?

De grundläggande verktygen känner vi: mässa, bön och läsning, men också ut-hållig, praktiserad kärlek. Ropet, ”brudgummen kommer,” gäller inte bara en gång när tiden är ute för vår stund på jorden. Det gäller varje dag. I allt som möter, inte minst de människor vi möter. I klosterkorridoren, vid frukostbordet, på arbetet, när vi öppnar tidningen, när vi lyfter telefonluren, när vi tror oss vara ensamma och kanske vill koppla av. De människor vi möter är förövningar till Herrens slutliga ankomst. Vi tror oss redan veta vem som möter oss, vi har glidit in i en skuggvärld. Ty Herren kommer oväntat till den som inte är vaken. Först i efterhand upptäcker jag att jag inte var vaken. Varför hörde jag inte vad hon sade? Varför såg jag inte att där fanns en människa i nöd? Varför lät jag mig dras in i onödigt pratande? Varför slank den elaka repliken ur mig? Varför svek jag?

Sådana erfarenheter är bittra, men dyrbara och lärorika. Det skall inte leda till förtvivlan och uppgivenhet, utan till bön. Be ”ofta”, som Benedictus säger. Be om just det du upptäcker att du saknar, om vakenhet för den som möter dig och om villighet att förbli vaken.

Ändå är det inte teknik. Det handlar om en upptäckt. Själva svagheten kommer oss till hjälp, den svaghet som driver oss till fördjupad bön. Redan i svagheten är Herren hos oss. Hans Ande vakar i oss. Det är han som kommer till oss, både för att väcka oss och för att hålla oss vakna. Och vi upptäcker vårt totala beroende av honom, hans ständiga närvaro i vår egen svaghet. Ty ”han sover aldrig, han vakar ständigt”. Han förblir trogen, också när vi är trolösa, ”för han kan inte förneka sig själv”. Men han gör det för att väcka oss, för att hålla oss vakna och dra oss in i den fulla vakenheten. Det är ju honom vi skall bli lika. Psalmisten som lärt oss att Herren aldrig sover, samme psalmist fortsätter: ”Herren bevarar dig… han går vid din sida”.

Tydligast och mest konkret sker detta i den heliga eukaristin, där han kommer till oss för att förnya sin närvaro i oss. Kyrkan, hans brud, hör ropet om brudgummens ankomst och sjunger: ”Välsignad vare han som kommer”.

Han kommer för att föra oss närmare det mål där alla frestelser att somna in är ersatta av fullkomlig vakenhet och av den stora glädjen.

    Amen.