24 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Syr 27:30-28:7 Ps 103:1-4,9-12 Rom 14:7-9  Matt 18:21-35

Starkare än vrede och oförsonlighet

Hur är det möjligt? det Jesus berättar i liknelsen om den obarmhärtige medtjänaren. Hur är det möjligt, att den som själv fått en stor skuld efterskänkt inte vill efterskänka en liten ­sum­ma åt sin medbroder? I stället griper han honom om strupen och låter sätta honom i fängelse. Hur är det möjligt att en människa så totalt kan låsa sig i oför­sonlighet och iskall rättvisa? Ändå vet vi att sådant sker. Kanske har vi egen er­faren­het av hur oförsonlighet har fått grepp om hjärtat. ”Det här kommer jag ald­rig att för­låta”, tänker någon tyst i sitt sinne. Hela folk och folkslag kan fastna i hat och bit­ter­het.

    Så länge vi själva står stadigt kostar det inte så mycket att vara förlåtande och ge­nerö­s. Den rike kan gärna dela ut allmosor. Men när en verklig orätt drabbar, en skymf, ett över­grepp, ett svek. Eller en giftig replik. Det kan faktiskt gälla en småsak. Spontant vaknar lusten att ge igen, eller åtminstone att gå till rätta med den and­re. Kanske tänker jag: ”Det vore orätt att förlåta. Här måste skipas rättvisa.”  

    Det är inte fel att nämna orätt vid sitt rätta namn. Orätten kan inte trollas bort med överslätande ord. Om möjligt bör natur­ligtvis rättvisa skipas, men det är inget försvar för hjärtats oför­­sonlighet och hämnd­­lyst­nad. Det kan prägla och förbittra hela livet. Trots att man för­söker visa upp ett vän­ligt ansikte. Vi hörde den vise Syrak säga i första läsningen: ”Vrede och hätskhet är avskyvärda. För­låt din nästa den orätt han har gjort, så utplånas dina eg­na synder när du ber.”  

Vad beror oförsonlighet på? Varför kan en människa ha så svårt att för­låta? – Den oför­son­lige känner inte sitt eget behov av nåd. Den ödmjuke däremot, som lever av nåden, kan inte döma någon annan. Det är för nådens skull som Jesus är omut­lig. Den som inte för­låter sin broder stryper tillflödet av nåd, både för den andre och för sig själv. När kungen i liknel­sen får höra att den tjä­nare som han har förlåtit inte vill förlåta sin med­tjänare kallar han ho­nom till sig. ”Din usling”, säger han, och låter bö-dels­dräng­­arna ta hand om honom. Redan i första läs­ningen hörde vi: ”Om en män­niska bär agg mot en annan, hur kan hon då krä­va läkedom av Her­ren?” Samma omutlig­het möter vi i Fader vår, ”för­låt oss våra skulder, såsom ock vi förlåter dem oss skyldiga äro”. Bara till den bönen fogar Je­sus en kommentar: ”Om ni inte för­låter, så skall inte heller er Fader för­låta er.”

    Oförsonlighet förbittrar männi­skans hjärta och förmörkar hennes syn. Hon blir ocku­­­perad av den, även om hon förmår att behärska sig på ytan. Vreden ”äter upp” och förtär henne inifrån – som en andlig cancer.

Hur får vi bukt med oförson­lighet?

Det första är att våga se den. Att blottläg­ga sitt hjär­ta för en sjä­lasörjare eller en förtrogen vän, som kan hjälpa till att se klart och reda ut sådant som kan redas ut.

Det andra är att inte överskatta vredens kraft. Känslan av vrede råder vi inte ö­ver. Inte heller minnet av oförrätter kan trollas bort, även om det bleknar med tiden. Det avgörande är att inte själv bejaka vreden. Det viktiga är att du inte ”vill” vred­gas, att du vägrar att slå in på så­dana tankegångar som leder till malande agg och bitterhet. Inte ens i hjärtats inners­ta skrymslen. Men i stället driva ut vreden varje gång den gör sig på­mind, driva ut den som Jesus drev ut mång­­larna ur templet.

Det tredje är att ”göra det mot­satta”, agere contra, i praktiken att be för ovännen. Vi behö­ver in­te ”tyc­ka om” ve­der­bö­ran­de. Antingen det är en närstående, eller någon på den offentliga scenen. Det avgöran­de är att du vill honom eller henne väl, och att hand­la efter den viljan. Att envist hålla ut i bön för ovännen. Att be ner Guds nåd och barm­härtig­het över den som gjort oss eller andra illa. 

Det är här vi börjar förstå att den egna kraften inte räcker. Varje förnuftig människa inser att det är men­talt ohälsosamt att leva i vrede och bitterhet. Längre kommer han inte, om han verk­­ligen drabbas.

Människan behöver försoning. Världen likaså. I denna värld restes ett försoning­ens tecken, ett kors. Finns det något alternativ? Utan Kristi kors går inte den mänskliga ekvationen ihop. Varken i det egna hjärtat el­ler i världspolitiken. På Golgota besegrades fiend­skapen. Oförson­lig­hetens djävulscirkel är genombruten av den Herre som bad för sina fiender. Därför kan Jesus uppmana Petrus att förlå­ta ”sjut­tio­falt”. Att besegra ont med gott är att be­segra det onda med hans goda, med Kristi milda nåd. 

Det är här det tysta undret sker. Vi anar att vi blivit barn till barmhär­tighetens Fa­der, han som låter sin sol gå upp över både rättfärdiga och orättfärdiga. Vi för­står det inte bara i huvudet, utan i hjärtat.

Lusten att glida tillbaka i bitterhetens hjulspår kan dyka upp igen när vi inte är på vår vakt. Men nu vet jag att min svaghet kan fyllas av hans kraft. Jesus visar både vägen och ger oss genom sin Ande kraft att gå den. ”Kom till mig, alla ni som är tyng­da av bör­dor”, säger han. Att bära på oförsonlighet är en tung börda. Jesus fortsätter: ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och öd­mjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ”. Att lära av honom är att låta det egna hårda och oförsonliga hjärtat mjukas upp av hans mildhet och öd­mjuk­het.

Och ännu mer. Vi blir Kristi medarbetare. ”Ingen lever för sig själv”, hörde vi apos­teln sä­ga. Människans hjärta kan bli förmedlare av Guds frid och förso­ning. Lär­jung-en kan be med den korsfästes ord: ”Fader, förlåt dem”. Martyrerna gjor­de det. Den bönen ”spri­der sig”. O­försonlighetens gift förvandlas till försoningens medicin.

Vi ”behärskas inte längre av egna böjelser utan av det som sakramentet verkar i oss”, som vi ska be i slutbönen.

Den heliga eukaristin gör oss delaktiga av Kristi förso­ning och frid. Den sänder ut oss som dess budbärare: ”Gå i Herrens frid!”

Amen.