Jungfru Marias födelse

– Rom 8:28b-30 Ps 13:6 Matt 1:1-16, 18-23 –

Det finns något djupt mänskligt i att Kyrkan inte vare sig kun­nat eller velat glömma Marias födelsedag. Det vore ju att glömma den dag då ”räddningen för hela världen dagades”, som vi bad i kollektbönen. Men det tog tid att teologiskt ”förstå”.

Först år 1854 var tiden mogen för att klargöra hen­nes ”ut­korelse och fullkomliga renhet”, som ju firas den åttonde de­cember, nio månader före den­na dag, den åttonde september.

Den svenska al­manackan har för denna dag bevarat ett av Marias många namn, Alma (den milda). 

Tron på hennes utkorelse fanns där hela tiden och redan på 500-talet firades hennes födelse. Liturgin kallar festen ”frälsningens gry­ning”.

Liturgins ord återspeglar hen­nes skönhet. Höga Visans ord om bruden gäller också henne. ”Vad du är skön, min älskade, vad du är skön!”

En av dagens antifoner anger orsaken: ”Du är skön alltigenom, Maria, på dig finns ingen ursyndens fläck”. Så att han som var född av denna jungfru kan ”avlägsna vår syndaskuld och göra vår gåva välbehaglig i din åsyn”. (prefationen)

Ett av barnen i Lourdes bekräftar hennes skönhet: ”Jag vet inte hur jag skall beskriva det jag upplevde och det jag såg: skön­he­ten och glan­sen, ljusstrålarna…”.

I slutbönen ber vi: ”Herre, låt din kyrka jubla över dina heliga mys­terier… särskilt denna dag… som var frälsningens gryning och som skänkte hela världen hoppet åter”.