Hes 33:7-9 Ps 95:1-2,6-9 Rom 13:8-10 Matt 18:15-20

Den hälsosamma förmaningen

Konflikter avlöser varandra, både stora och mindre. De stora hör vi om och bävar. De mindre är ofta de mest plågsamma, på arbetsplatsen, i familj och släkt, bland grannar och vänner. Ingen förnuftig människa önskar sådana kon­­flikter, men få slipper undan dem. Många drar sig undan, ofta av konflikträdsla. I kristen tradition finns bland de så kallade barmhärtighetsverken ett redskap som talar om att tillrättavisa syndare. Det torde höra till de minst po­pulära och många vill inte höra talas om det alls. Men det uppstår ett tomrum om det inte används. Ingen mänsk­lig gemenskap har klarat sig utan denna konst. Vi behöver på nytt lära oss konsten att förmana, correctio fraterna, den broder- och systerliga för­maningens konst. Rätt använd bidrar den till en hålla gemenskapen frisk. Konsten att förmana hör till barmhärtighetsverken, ty den har sin källa i den gudomliga barmhärtigheten.

    Det var den uppgift profeten hade. Han liknas i första läsningen vid en väktare för israe­li­ter­na. Han skulle varna folket när de bröt mot Guds bud. Om han inte gjorde det blev han medskyldig till brottet och fick samma straff som syndaren. Profeten låter sträng och ”dömande”, men han har fått sitt uppdrag av barmhärtighetens Gud.

    Det är av samma kärlek som föräldrar måste fostra sina barn och lärare hålla dis-ciplin bland sina elever. Polisen måste vaka över ordningen på gator och torg och herdarna i kyrkan förhindra att synden sprider sig och andra blir smittade. Invänd-ningarna mot förmaningar är många. Retar det inte bara upp och skapar irritation?  Räcker det inte med att tala om kärleken? Står det inte skrivet att vi inte skall döma? Missbruken är många, men missbruket upphäver inte bruket. Att föräldrar inte skall tjata på sina barn är säkert riktigt, men det upphäver inte deras skyldighet att fostra. Vad händer i en skola där lärarna berövas sin auktoritet? Eller i samhället när polisen inte ens vågar ingripa? Frånvaron av hälsosam förmaning leder till likgiltighet för näs-tan. Det kostar ju ingenting att se bort och tänka att det inte angår mig. Det hjälper inte att mum­la något om att vi alla är syndare. Andra knyter näven i byxfickan.

    Skälen till att förmaningen har försvunnit i vår kultur är många, men en orsak är att det ställer krav på den som förmanar. Vi ser det i Benedictus Regel. Vi kan citera direkt ur den­na femton hundra år gamla regel: ”Måste ab­boten tillrättavisa skall han hand­la klokt och inte gå för långt, så att han inte bryter sönder kärlet genom att alltför ivrigt skrapa bort ros­ten”. Ändå fortsätter han: ”Med detta vill vi inte säga att han skall tillåta felen att fro­das. Han skall utrota dem klokt och kär­leksfullt så som han bedömer läm­p­ligt för var och en”. Även fortsättningen tycks ständigt aktuell. ”Abboten skall inte ha lätt att bli upp­rörd och ängs­lig, inte vara böjd för över­drifter och envis, inte avundsjuk och alltför misstänk­sam – annars får han aldrig någon ro”.

    Det är en svår konst att förmana. Men ofta är det lika svårt att ta emot en förmaning. Att avvisa den, i förtrytsam och sårad stolthet, är ingen konst. Det går av sig självt. Den kränkta människan gör dessutom gärna teater inför andra hur ”kränkt” hon har blivit. Men att lyss­na till en förmaning är ett avgörande steg i den egna mognaden. De som förmanar och fostrar mig blir mi­tt livs största välgörare. En mogen människa är mera tacksam för dem som förmanat henne än för dem som bara tröstat och ”bekräftat” henne. Den som förmanar blir en läkare som botar från en sjukdom hon själv har varit blind för. Bene­dictus liknar abboten i en sådan si­tuation just vid en läkare.

    Det tycks finnas ett samband mellan att förmana och att förmanas. Konsten att förmana an­d­ra förutsätter beredskapen att själv låta sig förmanas. Den människa som inte ser bjälken i sitt eget öga kan inte förmana andra. Aposteln säger: ”Om någon skul­le er­tappas med en överträdelse, skall ni som är andliga människor visa honom till rätta, men gör det med ödmjukhet, och se till att inte du själv blir frestad”. Det märkliga och trösterika är att de andliga fäder och mödrar som talat tydligast om att aldrig döma sin broder, de har också ägt förmå­gan att förmana. Lilla Theresa av Jesusbarnet har mer än många andra lärt kyrkan om kärleken som den avgörande och enkla vägen. Men som novismäs­tarin­na kunde hon bestämt förmana de systrar som handlade fel eller gick felaktiga vä­gar.

    Förmaning kräver inte bara ödmjukhet, utan också klokhet. Evangeliet talar om att först tala i enrum med den felande. Det är den nödvändiga diskretionen. Att tala med andra först, eller rentav skvallra eller förtala, är en allvarlig synd. Förmaning är heller ingen självpåtagen uppgift. I klostret är det den överordnade som har ansvaret. I församlingen den som bär herdeämbetet. Föräldrar har gudomlig fullmakt och skyl­dig-het att fostra sina barn, läraren sina elever. Men också som enskilda kan vi komma i si­tua­tioner där vi mås­te förmana en vän, medkristen eller medmänniska. Den som underlåter det blir medansvarig till andras synder. Vi är ju lemmar i samma kropp. Vad en lem gör påverkar hela krop­pen.

    Att ta emot en förmaning är något helt annat än att av feghet och falsk undergiven-het låta sig hunsas av någon med lust att vara moralpolis. Ännu mindre handlar det om att bli en vindflöjel för vad någon annan råkar tycka eller kasta ur sig. Också Je-sus var omut­lig när han blev orättfärdigt anklagad, ja, han gav svar på tal när han fick en örfil inför stora rå­det. Här måste vi be om urskiljningens ande.

    Den riktiga och hälsosamma förmaningen växer ur Kristi barmhärtiga kärlek, den kärlek som kommit för att bota de sjuka, upprätta de fallna och bidra till en försonad gemenskap.

    Låt oss be om tillväxt i för­ma­­ningens konst och om beredskap att själ­va lyssna till förmaningen, ja att tacka för dem som Gud ger uppdraget att förmana mig.

    Amen.