5 Mos 7:6-11 Ps 103:1-4,6-8,10 1 Joh 4:7-16 Matt 11:25-30
Guds kärlek, hur skall den beskrivas? En känsla, en vilja, en handling, ett ”sinnelag”, ett nådigt domslut?
Traditionen beskriver den som en viljeakt. Gud älskar människan genom att han ”vill” henne. Dagens högtid visar att denna vilja inte är utan ”känsla”.
Skriften beskriver kärleken som en källa eller en ström, som ger liv och glädje. ”En ström går fram som ger glädje åt Guds stad.” – ”Hos dig är livets källa.” – Klippan i öknen, ur vilken det rinner fram livgivande vatten. – Jesaja profeterar om att ”ösa vatten med fröjd ur räddningens källor”.
Dessa profetior fullbordades när soldaten stack upp den korsfästes sida med sitt spjut och det rann fram blod och vatten, källan till Kyrkans sakramentala liv.
Jesu mänskliga hjärta – han som grät vid Lasaros grav, upprördes av ondskans framfart och greps av äkta medlidande när han såg de vilsegångna; detta mänskliga hjärta är oupplösligt förenat med Guds hjärta. Därför ser Kyrkan Guds kärlek i Jesu hjärta.
I olika skeden har de troende anat och smakat denna kärlek. Benediktinnunnor på 1200-talet; jesuiter på 1600-talet, vars bilder också älskades av evangeliska fromma långt in i vår tid. I andra skeden förlorar bilden av Jesu hjärta sin kraft och förknippas enbart med känslor.
Jesus gör sitt hjärta till ett mönster för efterföljelsen: ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta”.
Benedictus talar om det ”vidgade” hjärtat. Detta hjärta har inte bara fått viljan förvandlad. Också känslan är påverkad, och smaken. Både lydnadens och martyrernas främsta vittnesbörd är – glädjen.
Det vidgade hjärtat löper Guds buds väg i kärlekens outsägliga sötma.
Den sötman rinner fram ur Jesu genomborrade hjärta.
Kalken flödar över.
