5 Mos 8:2-3, 14b-16a Ps 147:12-15,19-20 1 Kor 10:16-17 Joh 6:51-58

Verklig föda

Denna högtidsdag firar kyrkan källan och höjdpunkten i sin tro – Kristi kropps och blods sakrament. Thomas av Aq­uino kallar det en “oskattbar och förunderlig måltid”, fylld av “Guds oändligt frikos­tiga välgärningar”.

    I evangeliet kallar Jesus detta sakrament “verklig föda och verklig dryck”. Men vad betyder det att den lilla vita hos­tian (nattvardsbrödet) kallas verklig? Är den verk­li­gare än annan föda? Nyligen kunde man höra tecken på att tron på Kristi verkliga närvaro i den heliga eukaristin vacklar, också bland katoliker. Som om Jesus skulle vara närvarande bara symboliskt och enbart på ett andligt sätt. Men det är inte hela bilden. Någon del­tog i en gudstjänst, det var i ett annat land, och han reagerade med förund-ran: ‘De tycktes tro på vad de firade’. Eller när den heliga Maria Elisabet Hesselblad, som vi firade i veckan, blev djupt berörd av en Corpus Christi-procession i USA. Folk knäföll på gatan när processionen drog fram och det medverkade till hennes konver-sion.

    Av na­tu­ren tänker människan att vanlig föda är det verk­liga medan det an­d­­liga är mera vagt och osäkert. Jesus vänder på det hela och säger att det han ger är verklig och sann föda. Det materiella har sin tid men det förgår och är därför mindre verkligt. Vanlig mat är en skugga i jäm­fö­relse med den verklighet och den fö­da som Jesus ta-lar om.

    Han jämför sin gåva med mannat i öknen, den föda som israeliterna fick under ökenvandringen på väg till det utlo­va­de landet. Vi hörde om det i den första läsningen. Mannat var ett tecken på Guds om­­­­sorg om sitt utvalda folk. Gud har gett det israelitiska folket: förbundet och la­gen, skrifterna och löftena. Detta folk kunde säga: “Vilket stort folk har gudar som är dem så nära som Herren vår Gud, är oss nära?” Men – också deras liv slutade i dödsriket. Läng­re räckte inte den föda som de hade tillgång till. Också deras hopp om evigt liv är oklart. Som jäm­förelse, ja nästan som en kontrast, säger Jesus: “De dog, men den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv”.

    Det är Jesu Kristi Kyrka som ger människan del av verkligheten. Ingenting väger tyng­re än den hostia som läggs i vå­ra händer eller på vår tunga. All an­nan föda är förgäng­lig och begränsad.

    När Jesus hade mättat de fem tusen i öknen ville de gö­ra honom till kung. Därigenom fick de matfrågan löst. Då säger Jesus: “Arbe­ta inte för den fö­da som är förgänglig utan för den fö­da som består och skänker evigt liv.”

    En gång talar Jesus med en samarisk kvinna vid Sykars brunn. Han ber henne om vat­ten och hon förundras över att han ber henne om hjälp. Då säger Jesus: “Om du visste vad Gud har att ge och vem som talar med dig, då skulle du ha bett honom om levande vatten”. “Levan­de vatten” betyder det verkliga vattnet, det som allt annat vatten pekar fram mot. “Om du visste vad Gud har att ge…”. Senare skall han tala om detta vatten som en inre källa, den he­­lige Ande.

    På samma sätt är det med Jesu ord om “verklig föda”. All annan föda och allt annat bröd pekar fram mot den heliga eukaristin. Jesus säger att den ”verkliga födan” ger evigt liv. Vi har fått kunskap om orsaken. Brödet är han själv, hans sanna kropp och verkliga blod.

    Det är därför vi katoliker inte kan leva utan eukaristin. Hela livet och särskilt inför den kroppsliga döden behöver vi något som är starkare än döden. Den sista kommunionen som katoliken tar emot på jorden kallas viaticum, det betyder vägkost, väg-kost för det sista stycket på jorde­vandringen. När den döende tar emot viaticum säger präs­ten: ”Kristi kropp bevare dig till det eviga li­vet”. Kommunionen ger en bor­gen för det verkliga och eviga livet, livet med Gud.

    Den gudomliga generositeten är hisnande. Ingen kan köpa eller göra sig för­tjänt av denna gåva. ”Kom och få säd utan pengar”, säger redan profeten. ”Varför lägger ni pengar på det som inte är bröd?” Det enda som krävs är att kommunikanten genom bikten renat sig från dödssyndens smitta.

    Det som ges i den heliga kom­mu­­nionen övergår alla andra gåvor, alla visioner och all förmåga att göra under­verk. Ingen­ting kan jämföras med den verkliga fö­dan, ty den förökar heligheten. Thomas av Aquino säger: ”Inget annat sakrament är så häl-sobringande. Här renas vi från synderna, här växer dygderna och själen mättas med en mängd nådegåvor. Det frambärs i kyrkan för levande och döda, för att komma alla till godo eftersom det instiftats för allas frälsning”.

    Ändå ges gåvan på ett sätt som vi kan ta emot, i brödets och vinets gestalt. Det är Guds barmhärtig­a pedago­gik. Men det är Jesu Kristi kropp och blod, framburet i det evigt gällande offret på Golgota. Detta offer fick inte glömmas. Därför gav han sin kyrkas präster fullmakt och uppdrag att varje dag fram­bära ett och samma offer till hans åminnelse.   

    Det finns helgon som en viss tid har avstått från all föda och levt uteslutande på den heliga kommunionen. Det betyder inte att alla skall göra så, men det är ett tecken. Ett tecken på att i den heliga eukaristin ges den sanna och verkliga födan, den som mättar människans djupaste hunger, hung­ern efter liv, efter Gud.  

    Lovad vare Jesus Kristus som för oss ut ur dödens herravälde och ger oss verklig föda!

    Amen.