Kortpredikan S. Martin, påve och martyr

Apg 4:23-31 Ps 2:1-9  Joh 3:1-8

”Varför förhäver sig hedningarna? Mot Herren och mot hans smorde?” Både på torget och i hjärtat?

Hedningarna har understöd av fienden, som hela tiden går omkring och sö­ker sitt byte.

Djävulens favoritbyte är den döpte, som i princip gått honom ur händerna genom dopet i ”vatten och ande”.

Dopet är giltigt och verksamt, men måste fullbordas på ödmjukhetens väg för att nå må­let, ”kärleken till Gud som driver ut fruk-tan”.

Varje morgon viskar fienden: ”Det finns ingen rädd­ning för honom hos Gud.” Benedictus placerar psalm tre som daglig inledning till matutinen.

Vinden blåser vart den vill. Den ödmjuke, finner alltid en utväg.

I ödmjukhetskapitlets avslutande vers avslöjar Benedic­tus vem som leder den ödmjuke till friheten och friden:

”Detta skall Herren i sin nåd genom den helige Ande visa hos sin arbetare, som nu är renad från laster och synder.”

Påven Martin I (d. 656) gav sitt liv för tron på att Jesus hade en äkta mänsklig vilja. Kejsaren försökte av politiska skäl driva ige-nom en kompro­miss­formel, den s.k. mono­tele­tismen, som menade att Jesus bara hade en vilja, den gudomli­ga.

Påven förstod att här fanns inget utrymme för kom­promisser. Om Je­sus inte hade en mänsklig vilja som vi, blir det meningslöst att upp­ma­na oss till över­låtelse och ef­terföljelse, som ju efterfrågar vår vilja.

I den heliga eukaristin förenar vi vår vilja med Kristi överlåtelse och offer, i tron på den gu­domliga hjälpen, den heli­ge Ande.