– Apg 4:1-12 Ps 118:1-2,4,22-27a Joh 21:1-14 –
Petrus och de andra apostlarna får tillfälle att vittna inför samma råd som deras Herre hade fått vittna inför för inte så länge sedan.
Med stöd av Skriften och med stor frimodighet vittnar Petrus om stenen som förkastades, men som nu blivit en hörnsten. Det är i hans namn, och bara i det, som människan kan räddas.
Orden låter anstötliga i de flestas öron: ”Hos ingen annan finns frälsningen”. Det är lätt att mjuka upp sådana ord, eller förneka dem, inte minst idag.
Men – paradoxalt nog – är det just den ”exklusiva” sanningen som är det mest inkluderande, katolska och allomfattande. Sanningen behöver inte värva röster. Den står på egna ben och gäller alltid och överallt.
Det är den Uppståndne som visar ömsint omsorg om sina apostlar, som ju alla hade svikit. ”Mina barn, har ni ingen fisk?”
De får lära sig trons lydnad – kasta ut nätet på högra sidan om båten – i stället för att fåfängt slita med egna ”sanningar” och egna projekt i egen kraft.
När Petrus drar det överfulla nätet i land, går det inte sönder. En tydlig bild för hans och alla påvars viktigaste uppgift, att skydda och bevara kyrkans enhet, ”i trohet mot sanningen”.
Kristi död och uppståndelse har försonat och förnyat allt i himlen och allt på jorden. Men evangeliet sprider sig genom människor och genom deras väg till tro och lydnad.
För att se behöver Petrus någon som står bredvid och säger: ”Det är Herren!”
Det är för att höra detta ord av Johannes som vi ber, läser, utövar dygderna, är trogna Guds och Kyrkans bud, går till bikt, ber om råd, etcetera.
Källan och höjdpunkten för denna närvaro, den heliga eukaristin, säger till oss det som Johannes sade till Petrus:
”Det är Herren”.
