<

Söndagen efter Trettondedagen 2003

HERRENS DOP

Jes 55:1-11 1 Joh 5:1-9 Mark 1:7-11

Man kan fråga sig varför kyrkan firar Jesu dop i närheten till Trettondedag och jul, i samband med firandet av hans födelse? Jesus döptes ju inte som barn. Det ligger 30 år mellan hans födelse och hans dop. Ändå vet vi från de äldsta liturgiska källorna (Alexandria, 300-talet) att man i samband med Jesu födelse också firat hans dop.

Ett första svar är att Jesu dop uppenbarar barnets identitet, vem Jesus är. Faderns röst från himlen, ”du är min älskade son”, är ett slags ”faderskapserkännande”. När Jesus trädde fram märker vi att omgivningen utgår från att han var Josefs barn. Lukas och Matteus berättar om Jesu födelse, att Maria fött sitt barn som jungfru, men att det var något ovanligt och unikt med detta barn. Barnet drog till sig herdarnas och de vise männens tillbedjan. Detta får vid dopet sin bekräftelse från ”högsta ort”. Rösten från himlen intygar och vittnar: ”Du är min älskade son, du är min utvalde”. Som vi hörde i den andra läsningen: ”Vi godtar ju människors vittnesbörd, men Guds betyder mer, ty detta är Guds vittnesbörd: han har vittnat om sin son” (1 Joh 5:9). Johannes fortsätter och säger att den som ”inte tror på Gud gör honom till en lögnare, eftersom han inte tror på det vittnesbörd Gud har gett om sin son” (v.10).

Därför finns det en inre logik i att man firade Jesu dop i samband med hans födelse. På 300-talet var det viktigt också som markering mot dem som såg Jesu förhållande till Fadern som en adoption, att Fadern skulle ha ”adopterat” Jesus, vilket då skulle ha skett vid dopet. Kyrkan tog strid för sin tro på att Jesus var Guds Son redan från bebådelsen. Det som sker vid dopet är en proklamation, en bekräftelse av det som skett redan genom hans födelse, att jungfrun födde Guds egen älskade Son. Det vi bekänner i trosbekännelsen, att Sonen är ”sann Gud av sann Gud,.. av samma väsen som Fadern”.

Spelar det någon roll vad vi tror om Jesus? Många teologer och kyrkoledare tycks mena att vi ändå inte kan veta något bestämt. Också trons innehåll är, menar man, underkastad subjektiva tolkningar. Men redan inom Nya Testamentet vittnas om hur avgörande det är att tron är sann. I 2:a läsningen hörde vi Johannes säga: ”Var och en som tror att Jesus är Kristus är född av Gud”. Det var denna tro man bekände inför dopet. Det var grunden till övertygelsen att dopet förvandlade människans innersta, födde henne till ett nytt och evigt liv, gjorde henne till Guds barn. Johannes fortsätter: ”Den som har hans son har livet. Den som inte har Guds son har inte livet” (1 Joh 5:12). Genom dopet och tron förvandlas människan till det Jesus är av naturen. Om inte Jesus är Guds Son, reduceras han till ett föredöme, som andra religionsstiftare och profeter, men han kan inte förvandla våra basvillkor. Han kan inte ge oss det vi mest av allt behöver, men inte kan ta oss själva, vårt barnaskap hos Gud.

Att fira Jesu dop är därför att fira vår egen djupaste identitet och gåva. Det vi ser och hör vid Jesu dop är grunden till vår tro och vårt hopp. Liksom himlen öppnade sig när Jesus steg upp ur vattnet, så har himlen öppnat sig för oss som tror på honom. För oss dödliga, för oss syndare, för oss som drivits ut ur paradiset, för oss som av oss själva bara vet att döden väntar oss vid vägens slut, har himlen öppnat sig. Genom tron på honom som är Guds son, som i sin Ande är ett med Fadern i himlen, som för sitt inre öga ständigt ser Faderns ansikte, genom tron på honom som inte begick någon synd, men som blev människa, för att göra oss till sina bröder och systrar, och därmed till ”söner i Sonen”, genom tron på honom öppnar sig himlen för oss. ”Detta är” säger Johannes, ”den seger som har besegrat världen, vår tro”. Vi får lyssna till samma ord som han: ”Du är min älskade son”. ”Hör, så får er själ leva”, som profeten sade.

Därför är vår dopdag vårt livs viktigaste dag, den dag då vi föddes på nytt till det eviga livet. I vårt innersta har vi fått barnaskapets nåd och löfte om evigt liv. Vi lever inte längre i en instängd värld. Himlen har öppnat sig. Vi hör det redan vid begynnelsen av Jesu offentliga liv. Det liv som fullbordas med hans död och uppståndelse, hans himmelsfärd och Andens utgjutande över Kyrkan. Genom sin himmelsfärd har han öppnat himlen och vägen tillbaka till Fadern. Han har gått före för att bereda oss rum och utgjutit sin Ande över sin Kyrka, så att hon, som är vår moder, får kraft att föda oss på nytt i dopets bad.

Men vi, glömska och obeständiga himlabarn, vi lockas ständigt av sådant som fördunklar och förskingrar vårt arv och vår värdighet som Guds barn. Vi lämnar frivilligt paradiset och glädjen för en stunds förgänglig njutning eller illusorisk frihet. Fortfarande bär vi med oss arvet från våra urföräldrar, begärelsen som lockar oss vilse och berövar oss friden och glädjen.

När den förlorade sonen hade förskingrat sitt arv och kom till besinning, står det att han ”kom till sig själv”. Han återfann sin innersta värdighet och återvände till Fadern. Fadern tog emot honom med öppna armar och slaktade den gödda kalven. Slaven förvandlades till son. Allt vad Fadern ägde blev också hans. Han återfann sin glädje i att göra Faderns vilja. Hans enda återstående fruktan var att på nytt skada eller förstöra denna kärlek.

När den helige Benedictus hade utfört sitt första underverk, avvisade han frestelsen till högmod och flydde till sin grotta i Subiaco. Det berättas att han där ”bodde hos sig själv inför Faderns åsyn”. Det är vår tros tvåfaldiga gåva. När vi återvänder till Fadern, finner vi också vårt sanna jag. När vi återvänder till vår sanna värdighet, finner vi också vår sanne Fader.

Jesus uppmanar sina lärjungar att gå in i sitt hjärtas kammare och bedja till Fadern i det fördolda. I vårt innersta är vi hemma, både hos oss själva och hos Fadern. Allt är ett verk av Anden som svävar mellan Faderns röst och hans älskade Son. Anden lär oss att återfinna stillheten och tystnaden, den för oss in i det allra heligaste, dit översteprästen bara gick in en gång om året för att viska det heliga gudsnamnet, men dit vi får gå in varje dag, ty förlåten har rämnat och himlen är öppnad. Johannes Cassianus liknar människans innersta vid arken i det allraheligaste, som rymmer förbundets två tavlor, symbol för de båda förbunden, men också Arons stav, symbol för det livgivande korset, och vidare mannat, som är sötman och smaken av det änglalika brödet, trons visshet och insikt. Den sötma som inte kan förklaras i ord. Anden lär oss ord som vi inte kan uttala, som vi inte ens själva förstår.

Tre stationer har vi beskrivit: Jesu dop, vårt eget dop och det dagliga ”dopet”, den dagliga omvändelsen med ångerns tårar över den begångna synden. När vi gjutit ångerns tårar och stiger upp ur detta bad, öppnar sig himlen på nytt. Vi får leva i den visshet och det hopp som profeten uttalat, att det Ord som Gud sänt ut inte skall vända tillbaka fåfängt ”utan att ha verkat vad Gud vill och utfört det som Gud hade sänt ut det till” (Jes 55:11). 

Amen.