– Est Gr C:12,14-16,23-25 Ps 138:1-3,7c-8 Matt 7:7-12 –

”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öpp­nas.” En inträngande uppmaning till bön.

Uppmaningen följs av ett enormt löfte. ”Den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bul­tar skall dör-ren öppnas.”

Ester hade utvalts till den persiske konungens drottning. Hon var den enda som kunde vädja för sitt folk när det hotades av för­in-telse, men det skedde med risk för hennes eget liv.

Hon ber: ”Hjälp mig som är ensam och inte har någon annan än dig, Herre”. Hon ”på­minner” Gud om hur han har utvalt detta folk före alla andra folk.

I sin maning att be påminner Jesus sina lärjungar om att en far inte vägrar att ge sitt barn vad det be­hö­ver och ber om. ”Skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom?”

Varför denna inträngande uppmaning till bön? Vet inte Gud re-dan vad vi behöver? Är bön något mera än vad vi hittills har tänkt oss?

Paulus säger att den troende inte vet vad han skall be innan de egna orden tystnar och An­den ber i henne.

Bönen blottlägger människans totala beroen­de av Gud – och hennes obegränsade möjligheter till bönhörelse. Men det tycks bara den upptäcka som håller ut i inträngande bön.

Den heliga eukaristin firas i bönens form. För att vi skall förvand­las till det vi tar emot.

Är uppmaningen till inträngande bön Guds sätt att dra människan till sig och förvandla henne?

Herre, gör vår bön uthållig och inträngande!