– 5 Mos 30:15-20 Ps 1:1-4,6 Luk 9:22-25 –

Människan kan klaga över hur svårt det är att se klart och hitta rätt i livet, men när klarhet erbjuds, kan hon ändå ryg­­ga tillbaka.

Det finns en förförisk lust i att förbli i dunkel och am­biva­lens, till och med i svaghet och sjukdom. Det är inte självklart att hon ”vill” bli frisk.

Det finns en lockelse i att människan får fort­sätta att kret­sa kring sig själv, trots att det är just detta som är problemet.

Mose ställde folket inför ett tydligt val: ”Liv och död, väl­sig­nelse och förbannelse”.

Gud tvingar inte. Det är människan som väljer. ”Om ditt hjärta vän­der sig bort och du inte vill höra, om du låter förföra dig”. Inte ens den som låter förföra sig kan skylla ifrån sig.

Je­sus bekräftar och tydliggör valet: ”Den som vill rädda sitt liv skall mis­ta det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall räd­da det”.

Att försöka ”rädda sitt liv” betyder att leva sitt liv med sig själv som herre och vägledare – som om människan hade skapat sig själv. Det betyder att mista sitt verk­liga liv.

Jesu ord, att ”förneka sig själv och varje dag ta sitt kors”, betyder inte att nedvärdera det liv vi har fått. Jesus förutsätter respekt för och kärlek till den egna kroppen och själen. ”Du skall älska din nästa som dig själv.”

Men människan är inte sin egen herre. Att styras av sig själv och sin egenvilja slutar i en självfixering som blir ett fängel­se.

Jesus har kommit för att befria människan från detta illu­so­riska liv och låta henne ta sitt sanna liv i be­sitt­ning.

Därför bad vi i kollektbönen: ”Herre, förekom vår handling med din nåd, och hjälp oss att fullborda den, så att allt vad vi gör tar sin början i dig och i dig får ett lyckosamt slut”.