Kortpredikan

– Jes 29:17-24 Ps 27:1,4,13-14 Matt 9:27-31 –

Adventstiden klargör de mänskliga grundvillkoren. Till dessa hör att människan är andligt synskadad. Människan ser inte det vikti­gaste. Det hon ser är oklart och ofta skevt.

Utan insikt om sin synskada är Skriftens ord obegripliga och människan för­blir i mör­ker. Men redan att inse sin blindhet är ett första steg.

”På den tiden”, säger profeten, ”skall de blindas ögon se och vara fria från dun­­­­kel och mörker”.  

Två blinda följer efter Jesus och ro­par: ”Davids son, för­bar­ma dig över oss!” De lider av sin blindhet och söker bot. De har tagit ett första steg men de bo­tas inte direkt.

Vi känner igen Guds folks vand­ring i väntan på den utlova­de Messias. Gamla Förbundets väg till det Nya För­bundet.

Men också det Nya Förbundets folk känner igen sig. In­te minst under adventsti­den tar hon hjälp av profeterna för att förstå sin egen väg.

Kampen intensifieras när människan gått vilse genom synd eller bristande vaksam­het. Hon hamnar i mörker och perspektiven blir förvridna. Hon måste vän­da om för att se var hon gick fel.

Eller när hon ställs i en situation där hon måste välja, ge ett svar eller göra en bedömning. Hon ser inte klart och frestas att chansa eller låta sig styras av an­nat än klar insikt, till exempel av att det är så plågsamt. Jesus botade inte de två blinda direkt. Han lät dem ropa, tills ti­den var mogen.

Vi känner igen det i Bene­dic­tus beskrivning av ödmjuk­he­­­tens väg. Vägen kul­minerar i det tolfte ste­gets bön om förbarmande. Där händer något och bedja­ren blinkar mot ljuset.

Profeten har redan formulerat det: De ödmjukas ögon skall ”va­­ra fria från dun­kel och mörker. De skall kän­na allt större glädje i Herren”.

Ju mörkare det ser ut i världen, des­to viktigare är det att be­vara hjärtat rent.

I varje eukaristi ber vi att våra ögon skall botas med den helige Andes ögonsalva.