2 Kung 5:14-17 Ps 98:1-4 2 Tim 2:8-13  Luk 17:11-19

De nio och den tionde

Av de tio kommer en tillbaka och tackar. Alla tio har botats från sin fasansfulla sjuk­dom, men bara en av dem gör sig mödan att vända tillbaka och tacka. Hur är det möjligt? Var han mera väluppfost­rad än de andra? Jesu svar antyder något mera när han säger: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.”

Varför säger Jesus att hans tro har hjälpt honom? Alla tio måste ha haft någon slags tro på Jesus. Ryktet om hans förmåga att bota sjuka var i omlopp. Alla tio tar chansen och ro­par: ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss!”. Alla tio lyder Jesu maning att gå och visa sig för präs­terna. Des­sa hade skyldighet att kontrollera och bekräfta när någon blivit frisk. Alla tio lyder hans maning, men se­dan går de olika vägar. De nio tar sin hälsa och går sin väg. De var nöjda med att ha blivit botade till kroppen. Längre sträckte sig inte deras ”tro”. De på­min­ner om dem som Jesus en gång mättade i en öde trakt och som de sedan ville göra till ”brödko­nung”. De vill ha bröd, men frågar inte efter mera. Till des­sa säger Jesus: ”Arbe­ta inte för den föda som är för­gäng­lig utan för den föda som består och skänker evigt liv.” Det är kyr­kans ständiga dilemma. I Jesu efterföljd vill hon både ge bröd och byg­ga sjuk­hus, men hennes största gåva – tron – alla frågar inte efter den.  

    Men samariern frågade inte bara efter gåvan, utan också efter gåvans gi­vare, inte bara ef­ter det ska­pade, utan också efter Skaparen. Den frågan är människans adelsmärke. Det är en fråga efter sanningen. Inför Pilatus ta­lar Jesus om dem som ”hör till sanningen”. Psaltaren talar om dem som har ”valt san­ningens väg”.

Samariern vänder tillbaka till den som botat honom. Med hög röst prisar han Gud. Han förstår att hälsans goda gåva har en givare. Som aposteln Jakob säger: ”Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kom­mer från ovan, från himlalju­sens fader”.

Vår samarier blir inte bara botad från sin sjukdom, han botas från sin otro. Han gör det som tron gör. Han bejakar den uppenbarade sanningen. Med sitt förnuft och sin vilja faller han ner för honom som Gud har sänt. Tron är inte en käns­la, som kommer och går. Tron är en hand­ling, där förnuft och vilja samverkar. Samtidigt är tron inte bara ett mänskligt handlande. Männi­skan låter sig dras av nåden. Den troende har lärt känna den kär­lek som Gud har visat oss i sin Son och tror på den.

Också Naaman, den arameiska kungens general, som vi hörde om i första läs-ningen, kom till tro när han botades från sin spetälska. Efter en första tvekan beja-kade han det goda råd han fick och doppade sig sju gånger i Jordan. En förebild till dopet. Naaman återvänder till gudsmannen Elisa och säger: ”nu vet jag att det inte finns någon Gud på hela jorden utom i Israel”. Han ber om så mycket jord som ett par mulåsnor kan bära. Den jorden vill han breda ut på en plats i sitt eget land och på den platsen vill han i fortsättningen fram­bä­ra sina offer, som en bekännelse till den Gud som botat honom både från spetälska och otro.

Naaman och vår samarier ger oss en bild av vad tron är. De har båda tagit emot trons gåva. Denna tro reser dem upp ur otrons mörker. ”Stig upp och gå”, säger Jesus till den botade. Hans ord lyser redan av upp­ståndelsens ljus. Sa­ma­riern har redan dött med Kristus och tagit steget ut i uppstån­delsens ljus. ”Har vi dött med honom skall vi också leva med honom”, säger aposteln i andra läsningen.

Vi som lever och firar gudstjänst idag får höra detta evangelium. Vi får till vår själv-rannsakan höra om de nio, som frågar ef­ter häl­sans gåva, kanske efter gemenskap eller något annat som följer av tron, men inte efter mera. Några hän­visar till kyrkan som kul­turbärare. Hon har byggt både sjukhus, skolor och universitet. Hon har stävjat barbariet. Någ­ra kallar sig ”kulturkristna”. För den som hittar längre in i kyrkan blir det en glädje att upptäcka in­tressanta böcker och kanske finna nya vänner och få fira gudstjänst tillsammans. Allt är gåvor som botar mycket av de brister människan har lidit av tidi­gare. Men tiden går, förälskelsen går över och många glider bort. Ofta med hänvisning till något de har sett på kyrkans bakgårdar.

Den som är öppen för sanningen känner igen orsa­ken till den egna otron, att människan frågat efter gåvorna, men inte efter giva­ren. – Hur kan män­niskan vara så dåraktig? Det finns en sorg i Jesu röst. Ändå söker han inte upp de nio för att övertala dem. Han tar inte tillbaka den frihet han har gett människan. Men aposteln varnar för den bistra kon­sekvensen av människans dår­skap: ”Förnekar vi honom, skall han också förneka oss.”

Evangeliet om de tio spetälska pågår ständigt. Också bland dem som med mun­nen be­känner sin kristna tro. Tron blir svag eller vacklande när sinnet fördunklas av världs­liga be­kym­mer och av obekända synder. Kanske ropar man om förbarmande, men är rädd att ”visa sig för präster­na”, som har fått det hisnande uppdraget att både smörja krop­pen med de sjukas sakra­ment och att befria från syndens spetälska i försoning­ens sak­ra­ment.

 Och så tillfogar Paulus ett märkligt ord: ”är vi trolösa, förblir han ändå trogen, för han kan inte förneka sig själv”. Herren kan inte vara annat än trogen. Tillvarons yttersta mål är ljus och inte mörker. Det är ett ord att lita på, att förtrösta på. Men inte att missbruka.

    Det är inte av småaktighet som Jesus frågar: Var är de nio? Bakom sorgen i hans ord hör vi den gode herdens oro. Av kärlek botar han alla de tio. Det är med samma kär­lek som han frå­gar efter de nio. Han gör det för att förvandla hela vårt liv till tack-sägelse.

    Det är den tacksä­gelsen som vi nu firar i den heliga eukaristin.

    Amen.