Hab 1:2-3;2:2-4 2 Ps 95:1-2,6-9 Tim 1:6-8,13-14 Luk 17:5-10

Tjänandets gåva, glädje och värdighet

”Odugliga tjänare”? Det är inte lätt att förstå de orden av Jesus. Vem vill idag ens vara tjänare? Ordet tycks kollidera med drömmen om den fria och självständiga människan som inte vill stå under någon, ännu mindre lyda någon.

     För att tänka rätt om tjänande måste vi börja med Jesus själv. Vi påminner oss hur han före sitt lidande tvättar sina lärjungars fötter. Det var en symbolisk handling för hela hans liv och gärning, en gärning som renar lärjungarna från allt som smut­sar ner och förvrider deras liv. Därmed tar han dem också i sin tjänst. Han säger: ”Ni skall göra som jag har gjort med er. En tjäna­re är inte förmer än sin herre.” Benedictus regel talar om att gå i tjänst hos den san­ne Konungen Jesus Kristus. Den som är Kristi tjänare har fått en gåva som samtidigt in­ne­bär att han fått ett uppdrag och en tjänst.

     När Jesus tvättar sina lärjungars fötter är det en bild för deras uppdrag. Kristus kallar dem till tjänst. I grunden är tjänsten därmed en gåva och ett privilegium. Det klargör människans grundläggande villkor i tillvaron. När vi ser hur apostlarna tas i tjänst genom fottvagningen förstår vi vad varje människa är ska­pad till, att tjäna Gud och sin nästa. ”Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag”, säger aposteln. I tjänsten hos Kristus blir lärjungarna lem­­­mar i hans kropp, där varje lem är till för att tjäna de andra lemmarna i kroppen. ”Tjäna varandra i kärlek”, säger Be­ne­dictus. Det vore ju absurt om en lem i kroppen vägrade att tjäna de andra lemmarna.  

    Detta blir långt större än det individuella projektet. Den suveräna och oberoende indi­vidualisten lever i en illusion, även om den verkar lockande. Det tänkesättet har sipprat in i många troendes hjärtan. Men det finns alltid några som förstår. Med ett gammalt ord kallas de för­nöjsamma. Jag tänker på ett gammalt äkta par som jag mötte som ung präst. De hade tjänat hela sitt liv på ett stort gods. De var inte bittra och besvikna, utan tacksamma och glada, trots att de fått slita hårt i livet. Tydligast ser vi det hos hel­gonen, som gav sina liv i tjänst åt Gud och sin nästa, och som gjorde det med glädje, även när det såg tungt och hopplöst ut. Igår firade vi den helige Fran­ciskus av Assisi. Han tjänade de fattiga, men han såg det inte som en tung plikt, utan gjor­de det med glädje. Något lyser fram i ansiktet hos dem som bejakar sitt liv som en tjänst. Franciskus hade lärt sig det hos Jesus, som själv gjorde sig till människans tjäna­re. ”Han ägde Guds gestalt”, säger aposteln, ”men antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss”. Tydligt ser vi det när han tvättar sina lärjungars fötter. Till slut säger han till dem: ”Vet ni detta, är ni saliga om ni också handlar så.”

    När lärjungen vägrar att tjäna, slutar han att följa Kristus. När hon kräver tack och erkännande, har han glömt sin förebild och mästare. – Att barn be­höver uppmuntran och uppskattning är en sak. Men många bär med sig detta behov upp i vuxen ålder, ett behov av ständig bekräftelse och uppskattning. Men lärjung­en är kallad att växa till full mognad, där bekräftelse spelar allt mindre roll.  

    Ändå är det ingen moralisk stålman som efterfrågas, utan en som tror. Lärjungarna bad: ”Ge oss större tro! Föröka vår tro!” Tjänaren lever av tron. Det hörde vi redan hos profeten i första läsningen. ”Den rättfärdige skall leva genom sin tro.” Kristus har tvättat hela min kropp i dopets bad. Var­je gång jag trampar fel och faller i synd böjer han sig på nytt ner och tvättar mina fötter genom att förlåta mig, om och om och om igen.

    Paulus uppmanar sin lärjunge Timotheos att blåsa liv i den nådegåva han har fått från Gud, förmedlad genom handpåläggning. I första hand är det ett ord till kyrkans bisko­par, präs­ter och diakoner, men det gäller också alla döpta. ”Gud har inte gett oss mod­lös­hetens ande, utan kraftens, kärlekens och själv­besinningens.” Han uppmanar sin lärjunge att lida för evangeliet, men med kraften från Gud. Att ”lida för evangeliet”, det är vad martyrerna gjorde och gör. Men det gäller också vardagens större och mindre förtretligheter. Lärjungarna vet att sådana motgångar är en gåva och ett privilegium, inte att klaga över, men att tacka för.

    Ingenting behöver slå ner modet på denne tjänare. Det han uträttar gör honom inte uppblåst, det han utsätts för gör honom inte nedslagen. Allt som händer ingår i Guds plan. Tron och ödmjukheten befriar från både förhävelse och missmod. När Benedictus uppmanar munken att vara nöjd med allt som är uselt och vär­­delöst, så visar han vägen till denna större frihet. Därför ber lärjungen om större tro, inte för att slippa tjäna, utan för att få kraft att fullborda sin tjänst och för att kunna göra det med glädje och med Andens storsinthet.

    Slutbönen i denna mäs­sa talar om en ljuvlig kalk och om näring för den inre männi­skan. Kristus berusar oss med sitt blod. Kristus tjänar sina lär­jungar genom att gjuta sin egen kärlek i våra kalla och tröga hjärtan. Han gör oss till medar­be­tare i sitt befri-elseverk och ger oss därmed vår glädje och vär­dighet tillbaka, män­­ni­skans höga värdig­het som Guds och Kristi tjänare.

    Lovad vare Kristus som ger oss vår sanna värdighet genom att göra oss till sina och till vår nästas tjänare.

    Amen.