– Esr 9:5-9 Tob 13:2,4,6-8 Luk 9:1-6 –
I dagens kollektbön ber vi alla Sveriges skyddshelgon att hålla sin hand över ”Sveriges land och folk.” Det är en lång rad: Ansgar, Erik, Sigfrid, David, Eskil, Botvid, Birgitta, Elisabeth Hesselblad…
Det är lättare att be för något man älskar. Men får man älska sitt land?
Fosterlandskärlek hör inte till det högsta på kärlekens rangskala. Men det gör den inte oviktig, ännu mindre föraktlig. Katekesen talar om ”medborgarnas plikt att bidra till samhällets väl i en anda av sanning, rättvisa, solidaritet och frihet”.
”Kärleken till och tjänandet av fosterlandet har sin grund i tacksamhet och kärlekens ordning.” Man kan se fosterlandskärleken som en utvidgning av fjärde budet. ”Hedra din fader och din moder, så att det går dig väl och du får länge leva i ditt land.”
”Ingenting får gå före kärleken till Kristus”, lär oss Benedictus. Det betyder inte förakt för det som kommer på lägre plats i hierarkin. När det högsta får sin plats, kommer det andra på sin.
Vi får glädja oss över vårt land, över dess språk, historia och kultur.
Det finns goda katolska skäl att med skyddshelgonens hjälp glädja sig över och be ”för Sveriges land och folk”.
