– 1 Tim 3:14-16 Ps 111:1-6 Luk 7:31-35 –
Första Timoteusbrevet rymmer en svindlande bekännelse till den heliga Kyrkan. Aposteln kallar henne: ”Den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval.”
Den heliga Hildegards förmåga att se, och alla hennes andra gåvor, hade formats av Skriften, av liturgin och av kyrkofäderna. Hon var gripen av kärlek till Gud och till hans kyrka.
I sina skrifter utlade hon de uppenbarelser hon själv mottagit. För sina samtida predikade hon omvändelse och påtalade läromässi-ga avvikelser.
Jesus talar om ”detta släktes människor”, som liknar bortskämda barn. För dem passar ingenting.
De vill inte dansa och glädjas när de inbjuds till det, men ännu mindre låta sig fostras. Därför känner de inte heller igen nåden och sanningen när den uppenbaras.
Mot slutet av sitt liv kom Hildegard i konflikt med sin biskop, som under en tid förbjöd både sakrament och liturgisk sång i klostret. Genom list, uthållighet och ödmjukhet fick hon dock biskopen att ändra sitt beslut.
För Hildegard var Gud inte skild från sin skapelse. Hon fann honom i den, i stenar, i djur och växter, framför allt i människan, samtidigt som hon visste att Gud står över allt. Hon såg, förundrades, men tillbad Gud, honom allena.
Hildegard kunde tala om samlivet mellan man och kvinna som ett skapelsens mysterium, nästan som ett föregripande av ”kroppens teologi” hos vår tids påve Johannes Paulus II.
Både furstar och påvar sökte henne och satte värde på hennes rådgivning.
År 2012 upphöjdes hon till kyrkolärare av sin landsman Benedikt XVI.
