Invigningsdag för Jesu Moder Marias Kloster

4 Mos 21:4-9 Ps 78:1-2,34-38 Fil 2:6-11 Joh 3:13-17

Korset – livets träd

I denna kyrka firar vi inte bara Det Heliga Korsets upphöjelse. Vi firar också invigningen av detta Jesu Moder Marias kloster. Året var 1991. Mässan firades i strålande sol, i klostergården, kyrkan var än­nu inte byggd. Klostrets inre gård har ofta setts som en bild för paradisets trädgård, med livets träd i centrum. Detta träd är i sin tur en förebild till det he­liga korset.

    Korsupphöjelsens fest går historiskt tillbaka på att kejsarmodern Helena på 300-talet lät gräva fram det heli­ga korset på Gol­gotakullen. Korset hyllades och vördades av de troende. Fes­­­­­ten spred sig till hela kyrkan och blev en slags påskfest under hös-ten. De troende visste att korset gav ifrån sig kraft.

    Korset är den vanligaste av alla kristna symboler. Vi har korset i vår flagga. Vi ser det på alla kyrkor. Men det är ett tecken som blir motsagt. I många länder har man systematiskt rivit ner korsen från kyrkorna, medan Paulus säger att han inte vill veta av något annat än Jesu Kristi kors.

    Kristi kors kan förstås till en viss gräns. Den korsfäste är det oöver­träffade föredömet. Han berövas inte sitt liv, han ger det. Han lönade ont med gott. Han bad för sina bödlar. Han gav sitt liv för sina vänner. Vi kan och ska öva oss i att efterfölja honom.

    Men så länge han bara är vårt föredöme orkar vi inte särskilt långt. Inte heller förstår vi det hat som korset kan väcka. Inte heller kan vi förstå den entusiasm som väcktes när Kristi kors återfanns på 300-talet i Jerusalem och festen spred sig över hela den kristna världen. De troende ville hylla och kyssa korset.

    En hjälp att förstå får vi i den första läsningen, där vi hör hur Israels folk knotar under ökenvandringen. ”Varför har ni fört oss upp ur Egypten, så att vi måste dö i öknen?” De saknar vatten och gör uppror mot både Gud och Mo­se. Därför drabbas de av giftiga ormar och många får plikta med livet. Folket förstår att de har syndat ge-nom att inte lita på Gud. De ångrar sig och ber Mose om hjälp i sin nöd.

    Mose gör då en orm av koppar och sätter upp den på en stång så att alla kan se den. De ormbitna ser upp mot denna kopparorm och blir botade. Det låter i våra öron lite vidskep­ligt, men är en profetia om och förebild till Kristi kors. Korset botar från den skuld och de straff som människan drar över sig genom att synda. Syndaren dras till korset, som Jesus har sagt: ”När jag blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig”. Denna förlåtelse och detta botande, som har sin källa i korset, får de troende del av genom de heliga sakramenten, fr.a. dopet, bikten och eukaristin. Förlåtelsen rinner fram från den korsfäste, liksom det rann fram blod och vatten ur hans sida när sol­daten stack upp den med sitt svärd.

    Men korset förmedlar inte bara förlåtelse från begångna synder. Från Jesu sida rinner det också fram kraft och vilja att älska och efterfölja Jesus. Dygderna får stöd, styrka och uthållighet. Korset är in­te bara en förebild att följa, vi får också kraft att göra det efterföljelsen kräver. Korset förmedlar nåd och kraft. Det är korsets hemlig-het. Det som rann fram ur Jesu sida var ingenting mindre än gudomlig kärlek, förlåt-ande och nyskapande kärlek. Kärleken rann fram ur hans sida, och den rinner in i oss genom sakramenten, för att bli vår kraft, vår läkedom och vår näring. I denna mässas slutbön ber vi: ”Vi har fått äta av Livets träd med läkedom för folken”. ”Så älskade Gud värl­den att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.” Detta eviga liv börjar redan här i tiden.  

    Hela påsken finns redan i korset. Korset blir ett livets träd. Den korsfäste var lydig ända till döden, som aposteln säger i Filipperbrevet. ”Därför har Gud upphöjt honom över allt annat.” Så blir korset ett segertecken. Varje korstecken är en påminnelse om korsets kraft.

    Korset är ett hoppets tecken, till slut det enda tecken som håller att leva och dö på. August Strindberg lät skriva det på sin gravsten: ”Var hälsat, kors, hoppets tecken” (”O Crux ave, spes unica”). Orden är tagna ur en av kyrkans liturgiska hymner för denna korsupphöjelses dag, då folket hälsade det upplyfta korset.

    Vi gör det i korsgudstjänsten varje långfredag, när korset förs in i kyrkan och församlingen sjunger: ”Se korset, livets träd, vars frukt är världens Frälsare! Kom låt oss tillbedja honom”. Korset, skammens och dödens tecken, förvandlas till ett triumfens och segerns tecken.   

    “Vi tillber dig, Kristus, vi välsignar dig, du som genom korset återlöste världen.”

    Amen.