Vish 9:13-18 Ps 90:3-6,12-14,17 Filem v.9b-10,12-17  Luk 14:25-33

Den kärva vägen till glädje

De flesta partier och organisationer, ibland också kyrkor och samfund, lägger ner stor mö­da på att göra sitt budskap attraktivt och lockande. Jesus tycks vara tämligen ointresserad av sådant. I dagens evangelium verkar han snarast skräm­ma bort de ”stora skaror” som följde honom.

     En för­klaring be­hövs. När han talar om att ”hata” sin familj och sina närmaste, betyder det inte att tycka illa om dem, utan att de inte får ha den första platsen. En annan evan­ge-list uttryc­ker det så: ”Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att till­höra mig”. Trots det är hans ord svåra att höra. Den gamle Symeon med Jesus i sina armar har re­dan förutsagt det: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse”. Hur kan Jesus med ett sådant program få någon en­da lär­ju­nge?

     Ändå är det just detta som har skett. Otaliga människor har gått in under dessa villkor, lämnat allt och följt honom. Och det fortsätter att ske, två tusen år efter hans död, i alla världsdelar och alla kulturer, även om det idag inte är så vanligt i Västerlan­det. Det märkliga är att när man mildrar och anpassar ansprå­ken, när man inte vågar tala om lydnad, ännu mindre om sanningen, då glesnar det i leden, om inte direkt så efter ett tag. Det är den politiskt korrek­ta och ­anpassade teolo­gin som inifrån sekulariserar kyrkan. Om kraven ställts av en bluff­makare eller en då­re, hade det för länge sedan avslöjats. Historien ger ex­empel på självutnämnda ledare och fanatiker som tar sina anhängare med sig i graven och glöms­kan. Men med Jesus är det tvärtom. Hans död ger upphov till en ström av efterföl­jare. Inte ens kyrkans egna svek och synder tycks hindra människor att bryta upp och följa Jesus, i djupaste trohet också mot hans kyrka. Finns det något annat svar än att bakom hans anstötliga ord finns den vis­het som leder ”jordens invånare på rätta vägar”? Här talar någon som har gu­dom­lig rätt att ställa män­niskan inför det av­görande valet.

    Finns det någon utläggning som hjälper oss att förstå? De bästa finns inte i böcker och teorier, utan i de sanna efterföljarna, i helgonen. Deras liv är den bästa utläggningen av Je­­­su anstötliga ord. De bekräftar att Jesu kärva krav är vägen till liv, glädje och frid. En sådan efterföljare möter vi i andra läsningen, en åldrad apostel Paulus, som skriver brev från sitt fängelse. Man kunde väntat sig klagan. Paulus hade fått lida och utstå mer än de fles­ta, men detta brev till vännen Filémon är ett av de varmaste och vackraste i hela Nya Testa­men­tet.

     Vännen Filemon hade en slav vid namn Onésimos, som hade rymt. På något sätt hade han kommit i kontakt med Paulus och blivit kristen. Paulus kallar honom sitt ”barn”. Nu bi­står han aposteln i fängel­set. Ändå vill Onesimos göra rätt för sig och åter­vända till sin her­re Filemon, trots de stränga straff som hotade en förrymd slav. Paulus skriver då ett följe­brev där han vädjar för Onesi­mos. Han vill inte föreskriva Filemon att bemöta honom med barm­här­tig­het, även om han som apos­tel hade kunnat det. I stället vädjar han till hans go­da vilja. Hela bre­vet sprider en väldoft som låter oss andas in vad det kärva evan­ge­liet leder till. Paulus berättar hur han har ”fött” Onesimos i sin fångenskap. Han måste ha undervisat och döpt honom. Detta bryter igenom alla sociala gränser. Av slaven har blivit en kär bro­der. Helst vill han ha honom kvar för att Onesimos skall vara Paulus till hjälp. Så-dant var möjligt i den tidens fängelser. Men Paulus vill inte sätta sig över gällan­de lagar. Därför skickar han honom tillbaka till Filemon. Han skriver konkret: ”Har han vål­lat dig skada eller är han skyldig dig något, så sätt upp det på min räkning. Jag, Paulus, skriver här med egen hand: Jag skall betala”.

     Så tillfogar han, och det blir en utläggning av evangeliet: ”utan ditt samtycke vill jag ing­enting göra; det goda du gör skall inte ske av tvång utan av fri vilja”. – Här skymtar hemlig­heten fram. Något kan hända som inifrån förvandlar män­ni­skan, så att hon av fri vilja gör det goda. I glädje kan hon avstå från allt hon tidigare varit bunden av, ägodelar, makt, fram­­gång, krav på rättvisa, för att inte tala om laster och själviskhet. Sådant förlorar sin makt över den människa som följer i Jesu fotspår. Något tar sin bo­ning i människans hjär­ta, något som är starkare och fr.a. ger frid och glädje. Aposteln skriver på ett annat stäl­le:

”Guds rike är rätt­färdighet och frid och glädje i den heliga anden”. Jesus an­tyder samma förvandling när han talar om att bära hans kors. Han säger: ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skon­samt och min börda är lätt.” Det kärva kravet om att överge allt och bära korset visar sig vara något ”skonsamt och lätt”.  

     Så tillfogar Paulus i brevet till sin vän: ”Kanske fick du vara utan honom en tid just för att få honom tillbaka för alltid”. Han vill öppna Filemons ögon för försynen, Guds ledning av vå­ra liv, hur den ser ut i ljuset från Kristus. Livet blir ju sällan som människan tänkt sig. Det korsar hennes planer och frestar till bitterhet. Men här skymtar något fram som är starkare. Paulus säger på ett annat ställe: ”För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa”. Försynens ljus skymtar fram, det är pås­kens ljus, ingju­tet i män­­­niskans hjärta, starkare än bitterhet och klagan.

    Men vägen dit är tydlig: ”Ing­enting föredra framför Kristus”. Tron vet att Kristus är Herre, men denna tro stan­nar i huvudet om lärjungen inte bär sitt kors i Jesu efterföljd och ingenting föredrar framför kärleken till Kristus. Kärvhe­ten vill föra lärjungen in på den väg som får hjärtat att vidga sig.

    Det finns ingen genväg förbi korset. Jesus säger: ”Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge.”

    Låt oss 1. be om öppna ögon så att vi ser vad som hindrar oss att gå den vägen, låt oss 2. be om mod att bryta med alla hin­der, och låt oss 3. be om viljan att ingenting före­dra fram­för kärleken till Kristus.

Amen.