– Rut 2:1-3,8-11; 4:13-17 Ps 128:1-5 Matt 23:1-12 –

Moabitiskan Rut har kommit till Betlehem med sin svärmor Noo­mi. Det är skördetid och Rut ger sig ut för att plocka ax.

”Och det hände sig så för henne” berättar författaren till Ruts bok. ”Det hände sig” att åkerstycket hon kom till hörde till en viss Bo­as.

Var det en tillfällighet att hon kom till hans åker, en slump? Fatalismen dyker upp om man inte är på sin vakt. Fatalism är motpo-len till tron på att människan själv gestaltar sitt öde.

Tron ser vägen mellan dessa ytterligheter – Guds försyn.

Rut var trogen och uppriktig. Men den avgörande driv­kraf­­ten i hennes liv är försy­nen, Guds ledning av män­niskans liv.

Försyn betyder att Gud ser och vet i förväg. Människan upptäc­ker det of­ta först i efterhand. Gud leder och styr, men frågar sam-tidigt efter människans samverkan.

Bakom det vi själva och andra gör med våra liv, bakom det som ”händer”, också ”olyc­kor” och till­fälligheter, finns en gudomlig vilja och plan med våra liv.

Det som hindrar människan att upptäcka Guds försyn är okun­nig­het och ovilja. Okunnighet botas genom att höra, läsa och lära om försynen i Guds ord och i de heligas liv.

Människan kan själv göra sig blind. Högmodet är den grund­lägg­ande orsaken. Många försöker upphöja sig själva ”för att männi­skor skall lägga mär­ke till dem”. Sådant gör män­niskan blind och leder vilse, i slutän­dan till förtvivlan.

Rut förstår allt tydligare att hon har funnit nåd för sitt liv.

Profeten har redan formulerat det: ”Du, Herre, leder mig efter ditt råd och skall sedan upptaga mig med ära.”