Neh 8:1-4a,5-6,8-10 1 Pet 2:4-9  Joh 4:19-24 –

Kyrkan – den stad där Gud blir allt och i alla

Vi firar kyrkmässa, denna kyrkas födelsedag, hennes invigning år 1995, i år för 30 år sedan. Kyrkan är klädd i högtidsdräkt, som en brud för sin brudgum.

     Många erfar nå­got särskilt när de träder in i det vigda kyrkorummet, men hur kan en byggnad av sten, cement och trä rymma något oändligt? Redan Salomo frågar hur Gud kan bo i ett tempel byggt av människo­hand.

     Vi som fick vara med när denna kyrka invigdes märkte att något hände med byggnaden. Den be­handlades som en människa. Hon döptes med he­ligt vatten, hon kon­fir­me­ra­des när väggar och al­tare smor­des med helig olja. Ge­nom den förs­ta euka­ristin vigdes hon vid sin him­melska brud­gum.

Kyrkan blev för människan en bild att spegla sig i. Rummet återspeglar Guds plan med oss män­niskor. Apos­teln Pet­rus liknar oss vid levande stenar i ett andligt husbygge. Som stenarna bär var­an­d­ra i kyrkans väg­gar, så skall vi bära va­randras bördor och upptäcka att vi själva blir burna av de and­ra (Augusti­nus).  

     Det finns goda skäl för att värna om kyrkorummets helighet. När den samariska kvinnan i evangeliet frågar var man skall tillbe, tycks Jesus först tona ner platsens betydel­se. Han säger: varken här eller i Jerusalem är platsen för tillbedjan. Men så tillfogar han: ”frälsningen kommer från judarna”. Det finns en skill­na­d mellan kristen tro och religion i allmänhet. Det ord som kyrkan för­kunnar blev människa. Det föddes av en judisk kvinna, en Sions dotter. Barnets adop­tivfader var av Davids hus. Han föd­des i Betlehem och korsfästes utanför Jeru­salem. Sedan dess är dessa orter inte längre vilka platser som helst. Hans närvaro har lämna­t spår efter sig. Främst i män-niskor, men ock­så på de platser där han verkade. Den­na historiska närvaro för­längs och ”spri­der sig” när Guds ord förkunnas och de heliga sakramenten firas i ett rum avskilt för enbart detta. Kris­tus talar själv genom sitt evangelium och blir kroppsli­gen när­var­an­de på altaret. Den närvaron lämnar spår. Någon skulle säga att den fast­nar i väggar­na.   

      Ändå är hans närvaro inte statisk, och ännu mindre magisk. Utan en församling som ber och firar gudstjänst i kyrkan blir hon först ett museum och senare en ruin. När bis­kopen första gången höll upp boken med de bib­lis­ka läsninga­rna, lektionariet, sade han: ”Må Guds ord ständigt ljuda i detta rum, så att det verkar er fräls­ning här i Kristi kyrka.” Det händer något ”i detta rum”. Guds Ord läses och för­kunnas. Or­det söker sin väg till mänskliga öron och hjärtan. Något händer med den som lyssnar. Det är inte riskfritt att lyssna till Guds ord. För den som redan tror sig veta vad tro är cemen­teras otron. Den som lyssnar förvandlas. I första läs­ningen hörde vi hur de som lyssnade reste sig och ropa­de: ”Amen! Amen!” De böjde knä och tillbad. Liturgin blir en bild för vad som sker i männi­skans inre rum, när hon grå­ter över sin synd, som folket gjorde i Jerusalem. Trons ljus tänds i hjärtat och männi­skans ögon öpp­nas för det sanna lju­set. Hon be­reds för den högsta av mäns­kliga handlingar, för tillbed­jan. Biskopen sade att Guds ord ”ver­kar er frälsning här i Kristi kyrka”.

      I invigningsbönen gick vi ett steg vidare. Biskopen bad: ”Denna byggnad är en avbild av din heliga kyr­ka. Hon är helgad i Kristi blod till en ren jungfru och tagen till hans brud.” Byggnaden är inte bara ett rum där något sker. Något sker med henne själv. Rummet avskiljs och helgas. Som en brud före­nas hon med sin brudgum. Att an­vända det vigda rummet till annat kan därför inleda rummets profanering och sluta i äktenskapsbrott.

     Det som sker på altaret är verkligt. Kristus blir lika närvarande på altaret som i Betlehems krubba. Hans offer på Golgota bärs fram på altaret. Den heliga kom­­mu­nionen för­enar med honom, som all mänsklig längtan sträcker sig efter. Kommuni­kan­­­­ten blir själv ett tempel, i för­undran över att Gud vill ta sin boning i henne. Som en ständig påminnelse om denna gudomliga när­varo förvaras det förvandlade brö­det, Kristi verkliga kropp, i kyrkans taberna­kel.

Invigningsbönen var en enda lång meditation över kyrkan. Hon be­skrevs som den he­liga, den saliga och den upphöjda. Kyrkan inte bara beskrevs, hon tillta­la­des som en per­son, som någon man gläds åt och förundras över, någon som man vör­dar och älskar. Kyrkan är inte bara mänsklig. Hon är gudamänsklig. Kyrkan är en aktiv bild för vår frälsning, hon är frälsningens tecken och sakrament.

    Men liturgin ser hela tiden vidare. I prefa­tionen, som också skall användas i denna liturgi, går vi ännu ett steg mot den slutliga till­bed­jan i ande och sanning: ”Kyrkan är en stad av utvalda stenar, en stad där du skall vara allt i alla.” Den euka­ristiska kyr­kan om­fattar inte bara dem som här och nu firar gudstjänst. Kyrkan fö­regriper slutmålet, där alla helgon och till­varons alla stenar kommit på plats, där ”hela ska­pel­­sen är befriad från synd och död”.

     Bygg­naden rymmer olika material hämta­de ur natu­ren och förädlade av män­ni­skan, de uthuggna stenarna i altaret, de gjutna stenarna i väggarna, de stöpta ljusen och den vävda textilen, men också de mänsk­liga handlingarna och rösterna. Männi­skan är he­la ska­pelsens språkrör och präst. Församlingen blir ”ett he­ligt prästerskap som kan frambära and­­liga offer, som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kris­tus.”

     Människan kal­las att in­stämma i den nya och kosmiska liturgin. I för­bön för alla lidande, förföljda och plå­gade, i hop­pet om den stad där Gud blir allt och i alla.

Amen.