– Jos 3:7-10a,11,13-17 Ps 114:1-6 Matt 18:21-19:1 –
Den 14 augusti 1941 i koncentrationslägret i Auschwitz erbjöd sig Maximilian Kolbe att ta en medfånges plats i dödsbunkern. Medfången hade stor familj.
Hur kunde Maximilian göra detta val? Det fanns inte många sekunders betänketid.
Han praktiserade vad han själv skriver: ”Ibland är livet verkligen svårt och man tror inte att det längre finns någon utväg. Eftersom vi inte kan veta allt, ser vi inte sambandet mellan vår egentliga lycka och de vidriga omständigheter som plågar oss. Vad skall vi alltså göra?” Maximilians svar lyder: ”Lita på Gud”.
Maximilian gjorde det och gav sitt liv för fåren. Den medfånge som befriades var med när Maximilian senare helgonförklarades.
Varje befrielse förebådas när folket går in i det utlovade landet under Josuas ledning.
Vi ser en grandios bild – prästerna, bärande på förbundsarken, står på torr mark mitt i Jordan, medan folket i skydd av arken går in i det utlovade landet – en bild för den öppnade vägen in i Guds rike, Kristi påsk, hans och vårt dop.
Den helige Maximilians självutgivande offer skyddade inte bara familjefadern och hans familj. Alla som ser offret gläder sig och får kraft.
Vi firar det i varje eukaristi. Prästen lyfter upp det nya förbundets tecken och folket går, bildligt talat, torrskodda in i Guds rike.
Detta måste få konsekvenser, inte minst i beredskapen att förlåta.
Oförsonlighet saboterar allt. Viljan att försonas börjar i bönen för ovänner och fiender.
Den eukaristiska bönen fortsätter i Fader vår: ”Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåter dem oss skyldiga äro”.
