Apg 2:1-11  Ps 104:1ab,24ac,29b-31,34 Rom 8:8-17  Joh 14:15-16, 23b-26

Vi tror på den helige Ande

Sol och värme får glädje och livsmod att återvända. Kropp och själ väcks till liv. I vår ande har vi denna dag än­nu större skäl att glädjas. Guds helige Ande utgjuts över apostlarna och för­vand­lar dem och hela kyrkan.

    Utan Andens utgjutande den första Pingstdagen hade Kristi gärning stannat i det förflutna och ingen av oss hade suttit här idag. Med sitt förnuft hade män­niskan kunnat få visshet om Guds existens, men det hade stan­nat i huvudet och inte påverkat hennes liv. Kyrkan hade varit en död institution, ett museum, kring minnet av Je­sus från Nasaret som ett moraliskt före­döme, men knappast mera.

Men när Pingstdagen var inne hände något. Vi hör om en dånande stormvind från him­len, som fyllde hela huset där lärjungarna var samlade. Dessa lärjungar hade alla flytt när deras mästare togs till fånga. Över dem alla fördelar sig nu tungor som av eld. De talar om Guds väldiga gärningar så att alla förstår. Några dagar senare vittnar de frimodigt inför judarnas Stora råd. De är glada över att gisslas och aktas värdiga att förnedras för Je­su skull.

Människor inte bara hör och förstår vad de säger. De träffas i hjärtat. De förstår att de har avvisat den Messias som Gud har sänt och nu frågar de oroligt: ”Bröder, vad skall vi göra?” Deras ång­er leder till tro och dop. Hela deras liv förvandlas. Sina ägo-delar ställer de till församlingens förfogande och en ny gemenskap växer fram, där alla får vad de behöver och ingen byg­ger upp en privat förmögenhet. Redan den första pingstdagen ser vi bilden av en över­natio­nell och katolsk gemenskap, judar och proselyter, kretensare och ara­ber.

Det kom som en överraskning, men var inte oförberett. Jesus hade sagt att en hjälpare skulle komma, sanningens Ande. Utan Anden kan det skrivas många böcker, välskrivna men i längden tröttsamma att läsa, ty utan An­den förblir det döda bokstä-ver. Anden förvand­lar orden till en ”ljuv röst”, ett liv­givande ord. Anden fortsätter att vägleda, inte minst i nya och oförutsedda situatio­ner. Det är Anden som ger iver och glädje. Anden förvandlar de troende från daglönare och slavar till söner och döttrar, som i sina hjärtan ropar: Abba! Fader!

Anden avslöjar syn­den som synd, som människans dödligaste sjukdom. Synd är inte bara en moralisk brist. Synden är att inte tro på den Gud har sänt, synden skiljer människan från livet, från Gud och från henne själv. Anden gör inte våld på den egna viljan, men gör henne till en Guds medarbetare. Anden stärker lärjungen, så att hon får kraft att stå emot köttets be­gär. Så ber ju psal­mis­ten: ”Ge mig villig­hetens Ande!” Anden ingjuts i de troendes hjär­tan. Den blir en källa i människans inre.

Kyrkan skall så småningom förstå att Anden inte bara är en kraft. Hjäl­paren är den tredje personen i den heliga Treenigheten. Anden utgår från Fadern, för att fullborda Sonens verk.

Vi tror på den helige Ande. Kyrkans heliga his­toria bekräftar och stöder denna tro.  Apostla­gärningarna är ett enda vittnesbörd om vad Hjälparen åstadkommer ge-nom svaga och vanliga människor i hela den då kända världen. Trots förföljelser och motstånd! Inget kunde hindra apostlarna att hela tiden vidga kyrkans grän­ser.

Men – många församlingar och kristna idag, särskilt i västvärlden, lever som om Anden inte fanns. De liknar de första lärjung­ar­na när dessa var in­stängda bakom låsta dörrar av räds­la och uppgivenhet. Många stre­tar med bu­­den, men mera som slavar än som Guds fria barn.

Tror vi på den helige Anden? Vill vi släppa in An­den i våra liv? Vad skulle då inte kun­na hända? Anden blåser ju vart den vill. Anden vittnar om Sonen och vill blåsa in hans liv i människans döende liv. Då drar sig många till­baka till det kända och skyller på sin svag­het. Vill jag följa en andlig väg och korsfästa mitt kött med alla dess lidelser och begär? El­ler nöjer jag mig med det som är lite mera lagom, inom det konventionellas gränser? Det jag vet att jag klarar med egna kraf­ter? Ingen vill ju bli fanatiker. Djävulen serverar många argu­ment för att hålla Anden på be­hörigt avstånd. Men den som avvisar Hjälparen, hänvi­sas till den egna begränsade kraften.

En helt annan fråga ställer den som lider och sörjer över sin svaghet. För henne kan Pingstda­gen bli en glädjens dag. Dagen sjunger att vi har en Hjälpare. Den råder oss att fri­modigt be om hjälp just där vi är som svagast.  Anden är ingen belöning för de starka, ing­en pre­mie för de lyckade och fram­gångsrika. Anden är Jesu Kristi Ande, som kommit för de sjuka och för syndare, för dem som inser sitt behov av hjälp och är ödmjuka nog att be om den. Gåvorna finns i ett out­tömligt förråd. Saliga de som hungrar och törstar, de skall bli mättade.

Den osäkre och vacklande likaså. Hjälparen är den bäste vägvisaren i omöjliga och hopplösa situa­tioner. Sanningens Ande leder inte vilse. Den samarbetar med alla sina helgon genom den heliga historien. Ibland visar Anden vägen utan att vi vet om det, men människan kan frigöra och hämta fram gåvan genom att be om just det hon insett att hon mest behöver. Därför är självkännedom avgörande för tillväxt och frihet i Anden. Den räddhå­gade får be om mod, den vacklande om styrka och beslutsamhet. Också när allt tycks mörkt och hopplöst, när de heliga orden tycks tomma och de egna orden stum­ma. ”An­­den väd­jar för oss med rop utan ord”, säger aposteln. Trädgårds­mästa­ren vet att det är Gud som ger växten. Oftast vet den troende bara när hon har förlorat gåvan. Då gråter den ödmjuke och ger sig inte innan hon finner gåvan på nytt.

      Anden känns igen på sma­ken, sä­ger munken Siluan, och på hjär­tats ro och frid.

      Låt oss förnya vår tro på och bön om den Helige Ande.

   ”Kom, Guds egen andedräkt, kom, du re­na, varma fläkt, av Guds rikes ljuvlighet.”

   Amen.