– Apg 14:5-18 Ps 115:1-4,15-16 Joh 14:21-26 –

Paulus Och Barnabas förkunnar i Lystra. Där fanns en man som varit lam sedan födelsen. Lu­­kas berättar: ”Han hörde på när Pau-lus talade.”

Paulus måste ha märkt det och fäster blicken på honom. Han ser att mannen har tro så att han kan bli bo­tad. Så sker också.

De flesta som bevittnar det underverk som skedde såg bara nå­got mirakulöst och häftigt. De gav sig inte tid att tänka efter. De trodde att ”gudarna” har stigit ner ibland dem. De ger dem grekis­ka gudanamn och kal­lar Pau­lus för Zeus och Barnabas för Her­mes.

För apostlarna blir det ett tillfälle att förkunna skillnaden mel­­­­lan ”maktlösa gudar” och ”den levande Guden”.

De försöker få människorna att tänka efter, ”Vad tar ni er till?”, inte bara reagera med känslan.

Så talar de om den Gud ”som har skapat himmel och jord” och som ”gav vittnesbörd om att han finns, genom allt gott som han gör”. Själ­va är apostlarna ”svaga män­ni­skor”, trots de gåvor som Gud har lagt i deras händer.

Av liknande skäl vill inte Jesus ”visa sig för världen”. Det skulle uppfattas som mirakulöst och häftigt, men stanna vid det.

Den lame mannen måste ha tänkt efter när han hörde Paulus ta­la. Då var ock­så sinnet berett för tron.

En tro som öppnar sig för det som miraklerna hänvisar till, tron på honom och hans enhet med Fadern.

Jesus säger om den troende, den som älskar hans ord och be­varar det: ”Vi (Sonen och Fadern) skall komma till ho­nom och stan­na hos honom”.

Vi firar det i varje eukaristi, det största av alla mirakler.