Apg 5:27-32, 40b-41 Ps 30:2,4-6,11-12a,13b Upp 5:11-14  Joh 21:1-19

Befriad och tagen i tjänst

Ett varmt och tilldragande ljus lyser den morgonen över fiskafänget vid Tiberias­sjön. Evangelis­ten Jo­hannes berättar vad som hände en tid efter påsk.

     Petrus och sex andra lärjungar hade fiskat hela natten utan att få någonting. Att fiska nattetid var inte ovan­ligt. Med hjälp av karbidlampor eller facklor som hölls ner mot vattenytan lockade man fiskarna, som drogs till ljuset. Det kunde ge stora fångster. När de närmar sig stranden ser de Je­sus stå där, men de känner inte igen ho-nom. Han frå­gar: ”Mina barn, har ni ingen fisk?” Så får de en bestämd befallning:

”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” Lärjungarna lyder och nu får de så myc­ket fisk att de inte kan dra upp nätet i båten. Detta öppnar ögonen åtminstone på en av dem, den lärjunge som Jesus älskade. Han säger till Petrus: ”Det är Her­ren”. Kanske vis­kade han.

     Hur kunde Johannes se vem som stod på stranden? Problemet är att vi människor är skum­ög­da och blinda. Hur öppnas våra ögon? Evangeliet berättar, och det berät­tas för att våra ögon skall öppnas, för att vi skall bli seende och kontemplativa. I ett ögon­blicks klarsyn såg Johannes varför de denna gång fått så riklig fångst. Nu hade de kastat ut nä­tet i lydnad, i lyd­nad för den befallning de hört. Vad de hade käm­pat med hela nat­ten hade varit egna pro­jekt.

     Det är det första svaret på hur våra ögon öpp­nas. Jo­han­nes vill i evangeliet lära oss hemligheten med trons lydna­d. Petrus gör det han kunde som fiskare, men nu gör han det i lyd­nad. Man kan alltså arbeta på olika sätt, även om samma arbete utförs. Det finns en möda som är fåfäng, också i kyrkan. Det finns en annan möda som bär frukt. Den kallas trons lyd­­nad.

    Lydnad är ju sedan länge något misstänkliggjort och ifrågasatt. Ordet är nästan försvun­net. Vem vill lyda? Den sekulära tanken lockar med fri­heten att få föl­ja den egna viljan utan något eller någon som hin­drar. Det kallas frihet, men förr eller sena­re upptäcker de klarsyn­ta att det är en åter­vänds­gränd. Män­niskan tycks behöva bli lär-junge för att bli riktig män­ni­ska. Hon behöver upptäcka att den egna viljan för vilse.

”Ske din vilja” lär Jesus sina lärjungar att be. Om dem som går i kloster skriver Be-nedictus: ”De vill ha en abbot som förestår dem”. De har förstått att egenviljan är hen-nes största fiende, som kan bli en riktig slavdrivare. Människan mås­te be­frias. När Benedictus beskriver den broder som lever i lydnad, så är det en befriad männi­ska han berättar om. Befriad från självuppta­gen­het, ängslighet, lättja, ljumhet och knot­ande. Befriad till lydnad för den sanne Ko­nungen, fylld av glädje i ett vid­gat hjär­ta.    

    Det är en sådan påve som kyrkan behöver och som konklaven av kardinaler den-na vecka samlas för att utse. Det är Petrus som ensam drar nätet upp på stranden, fullt med stora fiskar, ett hundra femtiotre stycken. Vi förstår att evangelisten vill säga något utöver det rent bokstavliga. Sannolikt syftar det på det antal fisksorter man då kände till, och att dessa symboliserar alla folk som skall samlas i kyrkans nät. Det står uttryckligen att nätet inte gick sönder. Det blev ingen ”schism”. En vidunderlig bild för påvens kapacitet att bevara kyrkans enhet. Må vi be för kardinalerna!

    Men händelsen gäller också varje lärjunge. Den räddhågade får nybörjarhjälp av Jesu fråga: ”Mina barn, har ni ingen fisk?” En kärleksfull fråga, inte från en tyrann, utan från en far som bryr sig om sina barn. När de kom­mit upp på stranden bju­der han dem på frukost: ”Kom och ät”. Den som är fylld av egna pro­jekt och bekym­mer, upptäcker inte sådana ord i evangeliet. Där står myc­ket om hur vi skall leva och hand­la. Det kan inspirera och väg­leda, men också slå ner modet på oss, eftersom vi så sällan riktigt lyckas. Det viktigas­te i evan­geliet är inte vad vi skall gö­ra, utan vad Jesus vill göra med oss och genom oss. Vad Petrus och de andra ännu inte hade förstått är Jesu ord: ”Utan mig kan ni ingen­ting gö­ra.”

    För Petrus tog det tid att upptäcka det. Jesus vill inte bara förlåta sin lär­junge. Han vill full­bor­da hans omvändelse och befrielse. Han vill nyskapa honom till den apostel han är ut­vald att vara. Det är ju inte Petrus som har utvalt Jesus, utan Jesus som har ­utvalt Pet­rus. Nu får han sitt uppdrag förnyat: ”Var en herde för mina får”. Pet­rus kan bara ge tillbaka vad han själv har tagit emot. Därmed bör­jar ett nytt kapitel i Petrus liv. Han får överlåta rodret åt Herren. I sitt hjärta kan han nu säga: ”Ske din vilja, inte min”, för att Herren skall förhärligas i allt.  

Det gör honom också beredd att bli förd dit han själv inte vill. Tidigare, när han var ung, hade han ”spänt bältet om sig och gått vart han själv ville”. Nu skall en annan fö­ra honom, till och med dit han ic­ke vill. Ändå handlar det inte om tvång, utan om att älska. Också när prövningen tycks övergå de egna krafterna. Även när vi ut­sätts för orättvisor eller får ett till synes omöjligt uppdrag.

Därför är frågan om vi älskar Herren till slut den enda viktiga ­frågan. ”Vid vårt livs afton skall vi dö­mas efter kärle­ken” säger Jo­han­nes av Korset. Där ligger den stora be­frielsen. I kär­le­ken till Jesus ges bå­de skydd och iver, både skydd mot anfäktelser och iver att skynda vidare. Allt är samlat i Je­su fråga: ”Älskar du mig?” Också svaret är nåd: ”Herre du vet allt; du vet att jag har dig kär”. Den goda ivern är ett verk av Herrens Ande. Det präglar den som ingenting föredrar framför kärleken till Kristus.

Låt oss lämna över våra liv åt Jesus, genom att inte föredra något framför kärleken till honom.  

Amen.