– Heb 11:1-2,8-19 Luk 1:69-75 (Resp.psalm) Mark 4:35-41 –

”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?”

De räddhågade lärjungarna fick ett överväldigande tec­ken. Om någon ”bryr sig” så är det den Mästare som är med dem i båten. Men han vänder på frågan och riktar den till lärjungarna: ”Har ni ännu ingen tro?”

Abraham är trons fader. Hans tro gav honom förtröstan och mod att våga ”dra bort till ett land som skul­le bli hans, utan att veta vart han skulle komma”. Tron över­går i hopp. Hoppet i sin tur byg­ger på tron. 

Hebreerbrevet ger en slags definition på vad tro är, den enda i Nya Tes­tamen­tet. ”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger visshet om det vi inte kan se.”

Tro är inte bara en sub­jektiv känsla av förtröstan. Ordet för ”grun­­den” är mångtydigt, men Bibeln 2000 kny­ter an till hur katolsk tradition har förstått ordet. ”Grunden” är den osynliga verklighe­t, som ligger bakom allt vi kan se.

Tron får visshet om denna ”verk­lighet”, som sammanfattas och ny­ska­pas genom Jesu Kristi uppstån­del­se.

Redan Abraham anade det. Han tänkte efter: ”Han sade sig att Gud ha­de makt att till och med uppväcka dö­da”.  

Eftertanken når ett stycke på väg, men inte till den yttersta verk­ligheten. Därför får människan tecken och under. Som när Jesus stillar stor­men. 

Den personliga tron behöver inte kastas hit och dit av vindar och vågor.  

Evangelisten berättar och beskriver trons visshet: ”Vinden lade sig och det blev alldeles lugnt”.

Om Jungfru Maria, trons moder, sade Elisabet: ”Salig är hon som trodde”.