– Heb 6:10-20 Ps 111:1-2,4-5,9, 10c Mark 2:23-28 –

Hebreerbrevet är skrivet till dem som är på väg att förlora hop­pet.

De får en ”stark uppmuntran”. De påminns om Guds löfte till Ab­ra­ham. Löftet förstärks dessutom av en ed. Genom ”två orubb­­li­ga utfästelser” ville han visa hur fast hans löfte till Abraham var, att han verkligen ville välsigna honom och göra hans ätt talrik.

De resignerade tankarna kan hota och skrämma, men egen­t­ligen saknar de kraft.

Hoppet däremot ger ”outsäglig glädje, tillförsikt, sin­nesnärvaro, lugn tankeverksamhet”.

Vägledarna uppmanar oss att nonchalera fienden och i stället tänka på det som hör Herren till, och alltid låta själen glädja sig i hoppet. Helgonen vittnar om det i praktiken.  

Är du bedrövad, läs om helgonen! Läs om den heliga Agnes, som förblev jungfru och vann martyriet.

Paulus säger att uthållighet skapar fasthet och fast­heten hopp. Tålamod och uthållighet behövs för att inte för­lora vad Gud har lovat. 

Kyr­kan kallar hoppet en dygd, en gudomlig dygd. Endast Gud kan ge hoppets gåva. Samtidigt är varje dygd något att öva sig i och ta i be­sittning.

Men kampen är inget självända­mål. Liksom sabbaten är den till för människans skull.

Hoppet befriar från halvhet och vacklande tvivel, från missmod och upp­givenhet. Genom hoppet tar vi vår frihet i besittning.

Hebreerbrevet kallar hoppet ”vår själs ankare”. Det når ”innanför förhänget, dit Jesus öppnade vägen för oss då han blev överste­präst för evigt, en sådan som Melkisedek”.

Eukaristin stärker oss i hoppet.