– Jer 23:5-8 Ps 72:2,12-13,18-19 Matt 1:18-24 –

Profeten Jeremia var samtida med kung Sidkia, den siste ättlingen av Davids stam. Sidkias namn be­tyder: ”Jahve är min rättfärdighet”, men kungen levde inte upp till sitt namn. I stället var han svag och eftergiven.

Profeten utlovar en rättfärdig avkomling till David som skall mot­svara nam­net. ”Detta skall vara det namn han skall få: Herren vår rättfärdig­het”.

Långt senare skall aposteln Paulus förklara det: ”Kristus har blivit vår rätt­färdig­het”. Han ger oss sin rättfärdighet genom att ge sitt liv, genom att ge sig själv åt oss. Han ger oss kraft att leva rättfärdigt.

Hur det är möjligt ser vi hos Josef, som kallas rättfärdig. Han hade inte ba­ra förstått lagens bokstav. Han hade också anat dess ande. När Jo­sef får veta att hans trolova­de är havande hade han kunnat utkräva sin rätt och få henne dömd. Otrohet för trolovade sågs som äk­ten­skaps­brott.

I stället vill han upplösa trolovningen ”i tysthet”, utan skandal eller dom. Josefs av­sikt är osjälv­isk. Han vill inte dra van­ära över henne.

Josef får hjälp från höjden. En ängel talar till honom i drömmen. Ängeln förklarar vad som skett med hans trolovade och Josef lyder ängelns be­­­fallning. Han ”förde hem sin tro­lo­va­de”.

Därmed förde han ock­så hem sitt eget livs gåva och kallelse. Hur myc­ket Josef förstod får vi inte veta. Han handlade i tro.

Matteus förklarar rättfärdigheten med ett annat profetord, Imma­nuel – Gud med oss. I Jesus får vi del av Gud själv, för att vi skall få del av hans rättfärdighet.  

I den heliga eukaristin tar vi emot och ”för hem” bå­de gåvan och kallel­sen, den källa ur vilken det rätt­färdiga livet rinner fram och växer till.