– Jes 29:17-24 Ps 27:1,4,13-14 Matt 9:27-31 –

Två blinda följer efter Jesus ända till hans hus. De ro­par: ”Davids son, förbarma dig över oss!” När han kom hem går de fram till ho­nom och han bo­tar deras blindhet.

Det är en bild med flera dimensioner. Vi känner igen Guds folks vand­ring fram till den utlova­de Messias.

Det är också en bild för varje människas vandring genom li­vet. För att hon skall botas från sin blindhet och nå det sanna och eviga lju­set.

Kampen intensifieras när hon lämnat vägen, hamnat i mörker och blivit blind. Hon måste vända om för att återfå sin syn. Ånger över synden och tron på Kristi outtömliga barmhärtighet öpp­nar ögonen. Adventstiden är tid för bikt.

Jesus frågar de två blinda om de tror att han kan hjälpa dem. När de svarar, ”Ja, Herre”, sä­ger Jesus: ”Ni tror, och det skall ske.” Samtidigt rör han vid deras ögon och de­ras ögon öppnas. – En koncentrerad bild av vägen till tro.

Vi känner också igen den vandringen i Bene­dic­tus beskrivning av vägen till ödmjuk­he­­­t. Vägen kulminerar i det tolfte ste­gets ständi-ga bön om förbarmande. Bönen öppnar ögonen och bedjaren blinkar mot ljuset.

Profeten har redan formulerat det: De ödmjukas ögon skall ”va­­ra fria från dunkel och mörker”. ”De skall kän­na allt större glädje i Herren”.

Bönen är det starkaste vapnet i hjärtats kamp. Ju mörkare det ser ut i vårt land och i världen, des­to viktigare är det att bevara hjärtat rent. ”Vålds­ver­kar­na är då inte mer till, smä­dar­na har fått ett slut”.

Den helige Nikolaus, en man av osedvanlig godhet, levde och dela­de ut sina gåvor i det ljuset.

Vi går samma väg i varje eukaristi. Vi lyssnar och ber för att våra ögon skall öpp­nas.