– Upp 18:1-2,21-23; 19:1-3,9a  Ps 100 Luk 21:20-28 –

Babylon är en känd stad i bibeln, inte minst som den stad till vil­ken fol­ket fördes bort i fångenskap på 500-talet f.Kr.

I Up­penbarelseboken syftar Babylon på Rom, som staden var när bi­belns sista bok skrevs, kejsarstaden, plat­sen för moraliskt förfall och blodig för­föl­jelse av de kristna. ”Babylon” blir en sym­­­bol för ond­skans mys­terium. 

Domen över ondskans välde är fälld. Det skall ”slungas i djupet och aldrig fin­nas mer”. Ondskan förintar och upphäver sig själv.

Mitt i denna slutliga uppgörelse skymtar en annan stad fram, det him­melska Jerusalem, där det hörs en lovsång över Guds rätt­färdiga do­mar: ”Frälsningen och härligheten och makten finns hos vår Gud”. En måltid skymtar fram, ”Lammets bröllopsmåltid”.

I evangeliet står Jesus inför det historiska Jerusalem och förebådar dess fall. Men det historiska pekar mot det större, både för Jerusalem och för Baby­lon.

Han talar om ”hedningarnas tid”, som är vår tid. Också den tiden skall drabbas av ”ångest och rådlöshet”, ”himlens makter skall skakas”.

Den bereder för något stör­re. Nå­got som är viktigare än det som bara är historia.

Guds plan skall fullbordas. ”Människosonen skall komma med makt och stor härlighet”.

Inför detta säger Jesus till sina lärjungar: ”Räta på er och lyft era hu­vuden, ty er befrielse närmar sig”.

Vi hör samma uppmaning i varje eukaristi: ”Upplyft era hjärtan”. Den följs av en inbjudan med orden hämtade från Uppenbarel­seboken: ”Saliga de som blivit kallade till Lammets måltid”.

Det historiska minns vi och lär av. Det utlovade hoppas vi på. Den sa­k­ramentala närvaron tror vi på och deltar i, för att hålla oss vakande i hop­­pet och växa i kärleken.