– Gal 5:18-25 Ps 1:1-4,6  Luk 11:42-46 –

Paulus undervisar om skillnaden mel­lan vad han kallar ”köttet” och ”an­den”.

Aposteln räknar upp vad ”köttet” leder till: ”otukt, orenhet, strider, ofördrag­samhet, vre­­­de, intriger, splittringar, kätterier, makt­kamp, dryckenskap, utsväv­ning­ar och annat av samma slag”. Den som ”tillhör Kristus har korsfäst sitt kött med alla dess lidelser och be­gär”.  

Begären kan kännas omöj­li­ga att övervinna, men de är inte oövervinnerliga. Vi behöver inte ge efter för dem. Viljan är fri.

Ett hjälpmedel är att inte ge begären näring. Styrd av förnuftet kan viljan ”sväl­­­ta ut” begären. Erfarenheten lär sig skilja mel­lan äk­ta behov och förföriska be­gär.

Begären hör inte till människans natur. Det är inte ”naturligt” att synda. Tvärt­om, det är i enlighet med hennes natur att avvisa begären.  

Och än mer – och det är det nya genom Kristus – seger över ”köttet” är något mera än en väl genomförd kamp. Paulus talar om ”andens frukter”. Något växer fram som är mer än självförbättring. Någon, det är An­den, får frukter att vä­xa fram.

Han räknar upp Andens frukter ”kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, god­het, tro­fast­het, ödmjukhet och självbehärskning”. Bara att lång­samt läsa orden väcker gläd­je.

Utan vilja går det inte. Ingen är tålmodig, vänlig och självbehärskad utan att vil­ja vara det, men något nytt och befriande har tillkommit.

Dygder­na är ”frukter” på ”ett träd planterat vid vattenbäckar”, som re­dan psal­tarens första psalm profetiskt vittnar om.

”Trädet” är en profetia om korset, som genom Kristi uppståndelse och Andens utgjutande förvandlas till ”livets träd”. Detta träd, den nya människan, ”bär frukt i sin tid”.

Vi ber om Andens frukter i veckans kollektbön: ”Herre, låt din nåd ständigt föregå och följa oss, så att vi alltid är beredda att göra det goda”.

Vi får del av nåden i Guds ord och i den heliga eukaristin.