27 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

1 Mos 2:18-24 Ps 128  Heb 2:9-11  Mark 10:2-16

Äktenskapet – ett enhetens, kärlekens och glädjens tecken   

I almanackor kan man ibland finna korta visdomsord, avsedda för eftertanke. Så ock­så i ”Katolsk Kalender”. För den gångna veckan kan man läsa en vers hämtad från Andra Va­tikankonciliet: ”Föreningen mellan man och kvinna är den primära formen av mänsklig ge­menskap. Utifrån det djupaste i sin natur är människan nämligen en socialt inriktad va­rel­se, och utan att stå i relationer kan hon var­ken leva eller utveckla sina anlag”. Vi hörde samma sanning i första läsningen där Gud sä­ger: ”Det är inte gott att mannen/människan är ensam”. Människan är en gemenskapsvarelse och detta blir synligt i äktenskapets före­ning mellan man och kvinna.

    Utan denna bakgrund är det lätt att missförstå Jesu ord om äktenskap och skils-mässa som bara en sträng lag. I bakgrunden anar vi Guds Sons kärleksfulla avsikt och omsorg. Han har kommit för att åter­upp­rätta den trasi­ga ska­pelsen. Han vill öpp-na våra ögon för äkten­skapets skönhet och gåva. Vår påve Fran­ciskus säger att fa­mil­jen är Guds vackraste ska­pelse. Han har ju skapat allt med ”vis­het och kär­lek”. Det behöver inte vara ett fullkomligt äktenskap. Skön­heten finns där under ytan, ock­så där vi mest ser avigsidor. Äktenskapet är ett tecken för hela kyrkan, ett enhe­tens, kärle­kens och glädjens tecken. Äktenskapet har ”en egen nådegåva inom Guds folk”, säger fä­derna på konciliet.

Ursprunget hörde vi i första läsningen om hur allting skapades i begynnelsen. Gud låter män­ni­skan namnge alla djur. De är skapade som en gåva till människan. Men djur och natur räcker inte för människan. Adam behövde ”nå­­gon som kun­de va­ra ho-nom till hjälp”. På latin heter det: någon ”som är lik honom”. Människan lär kän­na sig själv genom ett ”du”. Guds tan­ke med människan fullbordas när kvin­nan ska­pas. Båda makarna är kallade att ut­ge sig för den andre och därmed återspegla Guds in­nersta, hans kärlek. På­ven Johannes Paulus II sä­ger att också mannens och kvinnans kroppar avslö­jar livets me­ning: ”Kroppen uttrycker kär­­leken genom vilken människan blir till gåva för den andre, vilket är uppfyllel­sen av livets djupaste me­ning”.

När mannen led av sin ensamhet kunde man ju väntat sig att Gud skulle skapat en man till, en medbroder och partner vid hans sida. Men, och däri ligger hemligheten, den jämlika ”hjälpen” är samtidigt olik. Avsikten är att skapa enhet. ”Så är de inte längre två, u­tan ett kött.” De två kompletterar varandra. Olikheten är given för en­hetens, kärlekens och gläd­jens skull. Därför kan en kyrkofa­der (Chry­sostomos) formligen förbanna försöken att upp­häva skillnaden mellan man och kvinna. Det som står på spel, då som nu, är kärleken och enheten, den enhet som förut­sätter olik­het för att makarna skall älska fram något nytt. Det är denna skapelsegivna goda ordning som ifrå­gasätts och indirekt hotas, när man försöker jämställa homo­sexuella parförhållanden med äktenskap. Det behövs en man och en kvinna – också ett barn vet det – som redskap för det nya som in­går i Guds plan. Mannens och kvinnans olikhet bär på en hemlighet, fröet till inbördes enhet och till något nytt.

Men kyrkofäderna ser i detta dessutom en antydan om något ännu större. Gud låter en tung sömn falla över Adam. Ur man­nens sida ska­pas kvinnan. Däri ser de en skimrande profetia om det som skulle hända på Golgota kors. Sedan dödens sömn fallit över Jesus, rinner blod och vatten fram ur hans genomborrade sida. Det är Kyr­kans födelse, hon som föds och växer till genom vattnets och blodets sak­ra­ment. Genom dop och euka­risti blir hon moder till många barn.

Äktenskapet blir därmed en bild för enheten och kärleken mellan Kristus och hans brud, Kyrkan. En båge slås från skapelsens begynnelse till dess fullbordan, tecknad i Bibelns sis­­ta bok. I mänsklighetens slutkapitel ser vi bilden av det slaktade Lammets bröllop med sin brud. Him­len liknas vid ett bröllop! Därmed blir äktenskapet en bild, inte bara för den återupprättade ska­pel­sen, utan också för himmelriket. Inför Jesus, det kosmis­ka Lammet, blir alla männi­skor Kristi brud. Inför Gud blir både män och kvinnor femi­nina. 

I varje äktenskap finns detta, ofta fördolt. Men det finns där, ty Gud har sam­­man-fogat dem, med kraften i sin kärlek. Kyrkan kallar det ett sakrament. Makar­nas kallelse är att låta det nya växa fram. I vardagens omsorger. I ömsesidig förlåtelse. I varje gest och handling av respekt, fantasi, ömsint­het och kärlek. I varje försök att börja på nytt. Och, tro mig, vi som inte är gifta gläder oss. Skatten finns där och den skymtar fram när ni minst anar det.

Den finns där också i det äktenskap som lett till separation och skilsmässa i civilrättslig mening. De som håller fast vid äktenskapets sakramentala oupplöslighet blir ett tecken som väcker respekt, hopp och glädje. De har en särskild och ofta svår kallelse att dela Kristi lidande, för hans kropp, som är kyrkan. För dessa bör vi be sär-skilt.

När kyrkan vittnar om och försvarar äktenskapets oupplöslighet är det inte främst en lag hon för­svarar, utan tron, tron på nåden, på den oupplösliga enheten mellan Kristus och hans brud, Kyrkan. Gud har själv i Kristus fogat samman oss med sig. Han har gjort det genom sitt lidande och sin död. Det är den tron vi lever av och vitt-nar om, antingen det är celibatä­ren som härdar ut med sin egen svaghet och sina medsyskons brister i klostret, eller det är makarna som håller fast vid sitt äktenskap. Människans otrohet kan inte göra Guds trofast­het om intet.

Amen.