Job 38:1,12-21; 40:36-38 Ps 139:1-3-7-10,13-14b Luk 10:13-16

Helgonen är inte enbart moraliska förebilder, de är gå­vor från höj­den – som solstrålar. Inte minst Guds lille fat­tige. 

Hans liv förkunnar att det finns en hemlighet i fattigdomen, en hemlig ingång till en rikedom som övergår all jordisk rikedom.

Egen fattigdom, men också svaghet, oförmåga, ja till och med synd, kan bere­da väg till en större rikedom. Franciskus gjorde sig inte bara fattig på ägode­lar, mot slutet av sitt liv blev han också så gott som blind.

Någon har sagt: ”Han grät sig till blindhet i sorg över sina tidigare syn­der och han jublade som ingen annan över Guds godhet och över ska­pel­sens skönhet”.

Hans glädje över skapelsen har gripit många och gör det fort­farande. Han talar om naturen som sina syskon: ’broder Sol, syster Må­ne, bro­der Vind, syster Vatten, broder Eld, Moder jord och sys­ter död’ – det kunde stå i vilket miljömanifest som helst.

Men då behöver vi också höra hans varning: ”Ve dem som dör i döds­synd, saliga de som möter döden inneslutna i din allra heli­gaste vilja”.

Människan är inte skapad för att efter döden uppgå i naturens krets­lopp. Hon är skapad och återlöst för att förenas med sin Skapare och Frälsare.

Franciskus var helt lydig kyrkan. Han visar samma väg till jubel och gläd­je som profeterna och Jesus själv.

Fattigdomens väg till rikedom.