– 1 Kor 15:12-20 Ps 17:1,6-8,15 Luk 8:1-3 –

”Gäller vårt hopp till Kristus bara detta liv, då är vi de mest öm­kans­vär­da bland människor.”

Tron på Kristi uppståndelse fanns säkert bland korinthierna, men den hade blivit något rent ”andligt”. De trodde inte på allas kroppsliga upp­ståndelse från de döda. Tron hade inte fullbordats i hoppet om evigt liv.

Paulus drar bistra slutsatser av denna brist i korinthiernas tro. Då är de­­ras tro ”me­nings­lös”. Han kal­lar dem ”ömkansvärda”.

Att plocka bort någon del av den tro vi tagit emot är som att ta bort en sten i ett bygge. Hela huset blir skevt och vacklar. Tron är en helhet där alla delar behövs. 

Tron förvandlas till ett medel för att göra detta jordiska liv ut­härd­liga­re och bättre. Men utan hopp får vi prob­lem när mot­gång­ar, lidande och orättvisor drabbar. Livets ek­vation går inte ihop utan tro på uppstån­del­se och en slutlig dom. Här på jorden kan vi inte räkna med full­stän­dig rättvisa. Ofta blir det ”värre”, vilket mar­tyrerna vittnar om.

Lönen för den rättfärdige väntar i sin fullhet på andra si­dan upp­stån­del­sen från de döda.

Utan hopp dräneras både tron och kärleken på kraft.

Med hop­p re­lativiseras bedrövelser och orättvisor. I hoppet kan apos-teln säga att hans lidanden har förlorat sin kraft. Martyrerna bekräftar det. 

Paulus förkunnar: ”Men nu har Kristus upp­stått från de döda!” Han fort-sätter: ”som den förste av de avlidna.”

Varje söndag bekänner vi: ”Jag väntar på de dödas uppståndelse och den kommande världens liv”.

I varje eukaristi firar vi det: ”Din död förkunnar vi och din uppstån­delse bekänner vi”.

I den heliga kommunionen får hoppet näring. Hans uppståndel­se ”fort­sätter” och skall en gång fullbordas i de troende.