Jes 50:5-9a  Ps 116:1-9 Jak 2:14-18  Mark 8:27-35

Vem är den som älskar livet och vill se goda dagar?

Bibeln och Benedictus ställer frågan och då kan bara dåren svara nej. Alla människor söker livet och lyckan. Det är bara natur­ligt och ett tecken på varför vi finns till. Livet är en förun­derlig gåva, ett bevis för att det är en människo­älskande Skapare som gett oss det. Men livet är skört och ho­tas från alla möjliga håll.

    Jesus har kommit för att ge oss liv, liv i fullhet. Så långt kan alla lyss­na med förvän­tan. Men när han sedan talar om att detta liv ändå har ett pris, och ett högt sådant, då är det lätt att glömma att det fortfarande är liv han vill ge. Han säger paradoxalt nog att vi måste mista livet för att få det. Med ett sådant program kan han inte räknas till de populära ledarna. Ändå kunde inte lärjungarna låta bli att föl­ja ho­nom.

    De hade hört en röst som de aldrig hört förut. Någonting sade dem att den rösten var att lita på. De hade brutit upp från sitt tidigare liv och följt honom. De hade lyssnat till hans för­kunnelse. De hade sett hans underverk bland de sjuka och svaga, tullin­drivare och prostituerade. Han var sänd till Israels folk, men redan tidigt bröt han ige­nom också de nationella grän­serna.

    Nu hade de kommit till byarna kring Caesarea Filippi, en vacker trakt norr om Ge­nesa­rets sjö. De anade att något viktigt skulle hända. De var ensamma med honom och han ställer en fråga till dem: ”Vem säger människorna att jag är?” Det kunde låta som när politikern sticker upp det blöta fingret i luften för att känna vart vinden blåser. Lär­jungarnas svar vittnar om att något har hänt bland folket genom hans förkun­nel­se. Många var berörda, men visste inte vad de skulle tro. Några menade att det var Jo­han­­nes Döparen. Andra gissade på profeten Elia. Det fanns ett ord hos en av pro­fe­terna som antydde att Elia skulle komma tillbaka. Andra trodde att det var en an­nan profet. Det märkliga är att frågorna inte upphör. Än idag skrivs det nya böcker om Je­sus. Samtalet och debatten vill inte tyst­na…

Men så blir det allvarligt. Han riktar frågan till dem själva. ”Och ni, vem säger ni att jag är?” Det kan kännas närgånget att få den frågan. För Jesus själv tycks det vik­tigt vad lär­jungarna tror om honom.

Som vanligt är det Petrus som svarar. Och hans efterträdare i våra dagar, vår för­re påve Benedikt, har följt honom i spåren med sina böcker om Jesus från Nasaret. Han ger samma svar, men den förste påvens svar var kortare: ”Du är Messias.” Petri svar innehåller allt. Åtminstone för dem som har en aning om vad som står i skrifter­na. Mes­­sias betyder den smorde, det som blev hans namn, Kristus. Alla löften är sam­la­de i den beteckningen. Han är smord med Guds egen Ande, den Ande som ger liv.

Men så följer det kärvare, det som lärjungarna omöjligt kunde förstå då, att han mås­te lida mycket och bli förkastad och dödad. Men det skedde för att han skulle upp­stå och ge liv, ett liv som är starkare än döden. Det hör inte Petrus. Han är inte där än. Han hoppas att det ska fortsätta som hittills med växande folkskaror. Därför drar han Je­sus avsides och vågar till och med förebrå honom. Pet­rus förebrår sin lärare och mästare! Jesu svar är tydligt och skarpt. Men det ges av kärlek. Han vill ge liv, ett liv som är starkare än döden. Därför måste han själv dö och besegra ärkefien­den döden. Petrus skall följa efter honom, inte gå före honom och för­söka visa vä­gen. Satan försökte det när han lockade Jesus att gå maktens, hög­mo­dets och de mänskliga planer­nas väg.

Så undervisar han de första lärjungarna om vad det betyder för dem. De skall föl­ja samma väg som han går. Därför måste de gå i närkamp med den fiende till liv som alla människor bär med sig, själviskhetens väg, det lockande men giftiga hög­mod, som ständigt lurar oss.

Det är detta egocentrerade och illusoriska liv som Jesus syftar på när han säger: ”Den som vill rädda sitt liv han skall mista det”. Det livgivande alternativet beskriver han så: ”Den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det.” Det är för livets skull som vi måste döda egot och självcentreringen. Det är för att le­va som vi måste dö bort från egot och högmodet: ”För att vi inte mer skall le­va för oss själva utan för ho­nom som dog och uppstod för oss.”

Denna väg har Jesus gått före oss och han har gått den för oss. Han har dött för att ge oss livet. Vi följer honom för att vi älskar livet och vill se goda dagar. Det är där­för vi lever i daglig omvändel­se. Det är för att få glädjen tillbaka som vi går till bikt. Det är för att få liv som vi håller oss nära Jesus och lyssnar och lyder honom. Det är för att få liv som vi firar den heliga euka­ristin.

Därför instämmer vi nu i den bekännelse som Petrus först formulerade och ber om kraft att ”inte behärskas av egna böjelser utan av det som sakramentet verkar i oss.” (slutbönen)

Amen.