– Fil 2:6-11 Ps 78:1-2,34-38  Joh 3:13-17 –

Vi firar invigningsdagen av detta Jesu Moder Marias kloster. Året var 1991.

Mässan firades i klostergården i strålande sol (kyrkan var än­nu inte byggd). Klostrets inre gård har ofta setts som en bild för paradisets trädgård med livets träd i centrum. Detta träd är i sin tur en förebild till det he­liga korset, vars upphöjelse var och är dagens fir­ningsäm­ne.

Kejsarmodern Helena (300-talet) lät gräva fram det heli­ga korset på Gol­gota-kullen. Det hyllades och vördades av de troende. Fes­­­­­ten spred sig till hela kyrkan och blev en slags påskfest under hösten. De troende visste att korset gav ifrån sig kraft.

Men korset är ett motsägel­sens tec­ken. En obegriplighet för många. En stötesten för andra.

Benedictus sammanfattar det i avslutningen till regelns prolog, där han säger att bröderna genom tålamod skall dela Kristi lidanden för att ock­så få del av hans härlighet.

I det enkla och oglamorösa prövas vi. Men där finns också hem­lighe­ten. Där upptäcker vi Kristus. Men inte utan tålamod och uthållighet.

”Ta på er mitt ok”, säger Kristus. Det är när vi gör det som ögonen öpp­nas.

Han är där hela tiden, i allt som händer, men inväntar vår sam­verkan genom tålamodet. Inte för att plåga oss, men för att öppna våra ögon och upptäcka att hans börda är lätt, att korset ger ifrån sig kraft.

”Förbannelsens träd blev till livets träd i paradisets mitt, för att li­vet skulle uppstå där döden en gång föddes.” (dagens prefation)

Vi firar det i varje eukaristi för att det också skall bli vår ständiga bön.

”Vi tillber dig, Kristus, vi välsignar dig, du som genom korset återlöste världen.”