Jos 24:1-2a,15-17,18b Ps 34:2-3,16-23  Ef 5:21-32  Joh 6:60-69

Befriande val                  

På det mänskliga livets vandring möter vägskäl. Människan måste välja. Väl­jer hon den ena vägen, så väljer hon bort den andra. Därför är valet ofta förenat med vånda och så kallad be­sluts­ångest. Det vore ju så mycket lind­rigare om människan slapp välja, slapp ifrån att ta ställ­ning. Barnet i henne vill helst både äta kakan och ha den kvar. Men erfaren­heten visar att ett riktigt val hör till den mänskliga vär­digheten, att det ger frihet och frigör kraft. Medan den som inte kan bestämma sig fast­nar i sin e­gen obeslut­samhet, i sig själv. Hon får ju fortsätta att kretsa kring sig själv. Den som vill hålla alla dörrar öppna, har till slut ingen dörr alls att gå igenom. Den som aldrig gör en definitiv investering har till slut bara växel­mynt kvar.

Israels folk ställdes inför ett val när de gått över floden Jordan och intagit det utlovade landet. Valet mellan att anpassa sig till de gudar som dyrkades där i landet, de kananeiska fruktbarhetsgudarna, eller att tjäna den Gud som fört dem ut ur slaveriet i Egypten, den Gud som själv utvalt dem och slutit förbund med dem. Josua, Mose efterträdare och fol­kets ledare, församlar alla Israels stammar till Shekem och ställer dem inför det avgörande valet. ”Utvälj åt er idag vem ni vill tjäna”. Anting­en amoréernas gu­dar här i landet eller den Herre som har fört er upp ur Egyptens land. De lokala gudarna kan verka lockande, inte heller var de särskilt krävande. De lovade fr.a. god skörd, kroppslig hälsa, släktets fortbe­stånd och hjälp mot jordiska fiender. Ungefär som våra gamla nordiska asagudar. I deras tjänst fick man utan häm­ning­ar leva ut sina krop­psliga behov, åtminstone om man var man. Trohet mot en enda Gud var inte så noga. Gränsen mellan religion och vidskepelse var också flytande.

När Israels folk ställdes inför valet tvekade de inte. ”Bort det, att vi skulle över­ge Herren och tjäna andra gudar! Nej, Herren är vår Gud. Han är den som har fört oss och våra fäder upp ur Egyptens land, ur träldomshuset och som har be­varat oss på hela den väg vi har vandrat. Därför vill vi också tjäna Herren. Ty han är vår Gud.”

I evangeliet ställs också lärjungarna i ett vägskäl. Jesus hade undervisat om sig själv som Livets bröd och många tog anstöt av vad han sade. Han hade talat om att äta hans kött och dricka hans blod. Också många av hans lärjungar fann detta tal outhärdligt. ”Vem står ut med att höra på honom?” Men Jesus gör ingen­ting för att lindra anstöten. Inte heller kyrkan tvekar att kalla nattvardens bröd och vin för Kristi kropp och blod. Trots risken för missförstånd vet hon att här finns nå­got som inte är förhandlingsbart. Men det kan bara förstås genom tron. Förnuf­tet kan aldrig fatta det. Därför säger Jesus: ”Det är Anden som ger liv.” Köttet, dvs. män­niskans egen förmåga, kan inte förstå eller ta emot det. Guds gå­va i eu­karistin är så stor att endast hans egen Ande kan öppna våra sinnen för att rätt ta emot den. Jesus försöker inte förklara eller argumentera. Trots att mång­a av hans lär­jung­ar drar sig tillbaka.

I det läget ställer han de tolv inför ett vägskäl. Han frågar: ”Inte vill väl ni också gå er väg?” Som vanligt är det Petrus som svarar: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.” Det är trons vägval.

Det märkliga är att detta vägval både är en mänsklig handling, ett verkligt val, och sam­tidigt en gåva av Gud. Jesus har nyss sagt det: ”Ingen kan komma till mig om han inte får det som gåva av Fadern.” När människan väljer Jesus är det därför samtidigt en gåva hon tar emot. Trons gåva. Hon tror på den Herre som evangeliet förkunnar och vittnar om. Hon väljer att tro på honom och att lyda ho­nom. Därmed kommer hon på rätt väg. Hon befrias från obeslutsamheten och återfår sin sanna identitet, vars tecken är glädje och frid. Evan­geliet visar att det inte finns någon annan att gå till, att alla andra gudar är avgudar, som verkar loc­kande i början, men som sviker i nödens och i dödens stund. Tron vet att vår Her­re är den sanne Guden, som har det eviga livets ord, som är värd vår lydnad, vårt hjär­tas förtroende och kärlek.

När vi förnyar vår tro, när vi håller ut i bönen, när vi överlåter oss på nytt och på nytt, då upptäcker vi att det hela tiden är hans Ande som drar oss, som frågar efter oss, som äls­kar oss med en ofattbar kärlek. Psalmisten gör sitt val: ”Jag förblir alltid hos dig”, och upp­täcker då vad som egentligen sker: ”Du leder mig efter ditt råd och skall sedan uppta mig med ära”. Eller som vi sjöng i responsoriepsalmen: ”När de rättfärdiga ropar, då hör Her­ren och räddar dem ur all deras nöd. Herren är nära dem som har ett förkrossat hjärta och räddar dem som har en bedrövad ande”.

Det är också vårt svar till alla som lockas av avgudarna, gamla eller nya. Her­ren är inte bara den sanne Guden. Han är också den barmhärtige, den som frå­gar efter vårt val där­för att han älskar oss.

Han är den som nu frågar efter vårt instämmande i kyrkans bekän­nelse, för att i den he­­­liga eukaristin ge oss sig själv, sin egen offrade kropp och sitt ut­gjutna blod.

”Sma­ka och se att Herren är god.”

Amen.