– Apg 1:15-17,20-26  Ps 113:1-8  Joh 15:9-17 –

”Jag kallar er vänner.” 

Det är kanske det största som Jesus säger om sina lärjungar och sin kyrka. Vänskapen är ju öm­­sesidig och på något sätt jäm­lik.

Tydligast ser vi det hos helgonen. De ”får vad de än ber om” ef­ter­som de är ett med Kristi vilja. Kyrkan skym­tar fram som ”vän­ska­pens sakrament”.

Ett liknande mysterium skymtar fram när Judas er­sät­ts med Mat­tias. Tolvtalet från det första Förbundet upprättas.  

Petrus tar till orda – någon måste ta initiativet. Men det är inte ett godtyckligt infall. Petrus för de andras talan och skälet finner han i skrif­ter­na. Profeten hade sagt: ”Må hans (Judas) ämbete övergå till någon annan.”

Petrus hade kunnat utse honom själv, men, med moderna ter­mer, han ”ber om förslag” – vi vet inte från vem förslagen kom. Vi påmin­ner oss Benedictus iver att också den yngstes röst i klost­ret skall få höras när något viktigt skall avgöras. Man skymtar de troen­des samverkan. Vad är en herde utan sin hjord?

Men det är Herren som leder. Alla ber till honom som ”känner al­las hjärtan. Visa oss vil­ken du har utvalt.” Den utval­de har svåra­re att förhäva sig, även om risken alltid finns.

Så kastar man lott och alla tar emot Mattias ”som den tolfte bland apostlarna!” Ingen/inget parti kan sä­ga: ’Vi vann’.

Kyrkan förs vidare av Anden i en oförutsedd situation. Vi skymtar en ömsesidig samverkan mellan gudomligt och mänsk­ligt, mellan ödmjuk bön och frimodigt handlande, mel­lan lyhördhet för Skrif­ter­na och lydnad för vad som har skett.

Anden leder Guds folk, som blir ett vittne om sig själv som ”vän­ska­­pens sakra­ment”.

O du helige Ande kom. Gör oss visa av ditt råd.