– Apg 13:44-52 Ps 98:1-4 Joh 14:7-14 –

Lukas berättar om ett yttre skeende. Johannes om ett inre. Båda har sitt särskiljande och sin tillväxt, ibland med en yttre dramatik, ibland i det fördolda.

Pau­lus och Barnabas förkunnel­se mitt i Mindre Asien väcker allt större glädje hos några, medan andra blir allt­mer avvisande.

De drivs bort från platsen och går vida­re. Lu­kas berättar att de ska­kar dammet av sina fötter. Men så tillfo­gar han: ”Och lärjung­arna uppfyll­des alltmer av glädje och he­­lig ande”.

Också i evangeliet hör vi om ett särskiljande och om en tillväxt, men nu i det inre.

Fi­lippos har bett Jesus att visa dem Fadern. Jesus suckar: ”Så länge har jag varit tillsammans med er och ändå känner du mig inte?”

Det är inte neutralt och riskfritt att umgås med Jesus. Det kan le­da till andlig förstelning och sluta i förhärdelse.

Men avsikten är att gudsriket skall växa. Det lilla fröet rymmer kraft att växa till. Alltmer glädje och ännu större gärningar. Det gäller både kyr­kan och lärjungen.

Vi ser det genom historien, tydligast i helgonen, de som påverkat his­to­rien genom att låta den egna helgelsen fullbordas.

Löftet är knutet till bönen. ”Vad ni än ber om i mitt namn, skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det.”

Låt oss ännu ivrigare be att Anden fullbordar sitt verk, som är So­nens verk i sin heliga Kyrka och i sina lärjungar.

Skall Jesus en gång fråga oss: ”Så länge var jag tillsam­mans med er och ändå kände du mig inte?”

Eller skall det sägas som Lukas sade: ”de uppfylldes alltmer av glädje och helig ande”?