Apg 10:34a,37-43 Ps 118: 1-2,16-17,22-23 1 Kor 5:6b-8 Joh 20:1-9

”Jag är hos dig”

Kristus har uppstått från de döda! Kyrkan sjunger och mediterar över det oerhörda.

    I påskdagens högmässa använder hon en mer ”eftertänksam” ton­art än i den stun­dom dra­matiska påskvakan. Elden tändes i mörkret och från den tändes påskljuset, som bars in i kyrkan. De troende följde efter med ljus i sina händer. Vid påskljuset sjöngs en lång jubelsång, den s.k. Exsultet. Bland annat hör­de vi hur ”natten lyste som dagen”. Kristus upp­stod i den första påsk­nattens mörker. I denna hög­mässas ingångsvers (introitus) använder kyrkan samma psaltar­psalm, men några and­ra ver­ser. Med låg­mäld förundran hör hon Kristus säga till kyrkan: ”Jag har upp­stått, jag är än­nu hos dig”. Så svarar Kyrkan: ”Du omger mig på alla si­dor, jag är helt i din hand”.[1]Det vitt­nar om en tyst och omslutande närvaro. På naturens plan kan den jäm­för­as med luf­ten, som vi både om­ges av och andas in för att kunna leva.

    Jesus sä­ger: ”Jag är upp­stån­delsen och livet”. Det betyder: Kristi uppståndelse är män­niskans liv. Apos­teln Paulus säger att skapel­sen suckar efter Guds barns frihet. Ska­pel­sen, och särskilt människan, bär i sitt innersta en längtan, en längtan efter li­vets me­ning och fullbordan, efter liv i fullhet. Johannes kallar denna ”me­­ning” log­os, i våra biblar över­satt med begrep­pet ”ord”. Denna mening med livet, detta logos, har blivit människa i Ma­rias son. Genom sin upp­ståndelse får människan del av det­ta

”Ord”, som är Kris­tus. Han har uppstått för att ge oss del av me­ningen med männi­skans liv.

    Ordet gjorde det genom att bli människa och gått in i tiden. Vi ser det på påsklju­set. Det ristades med Ordets namn, Alfa och Omega, begynnelsen och änden. Men mellan A och O ser vi det innevaran­de årtalet. Han som är början och slutet, har gått in också i detta år 2024. ”Jag är än­nu hos dig”, som vi sjöng i ingångsversen. Männi­skans liv får me­ning när hon låter sig präglas av detta ljus.

    Fem symboliska ”rökelsekorn” stacks in i korset. De symbo­lise­rar Jesu sår, händer, fötter och sida, genom vilka vi enligt profeten blir helade och får förlåtelse för våra syn­der. Vi böjde knä för korset på Långfredagen. Man kan göra det också för påsklju­set. Det lyser för att hela oss från våra sår och förjaga allt vårt mörker.

    I den första läsningen hörde vi Petrus predika. En tid efter pingsten sammanfattar han Jesu liv, från dopet i Jordan fram till korsfäs­telse och uppstån­delse. Denne Je­sus, som vandrade omkring och gjorde gott, häng­de de upp på en träpåle och döda­de. Men Gud upp­väck­­te honom på tredje dagen. Guds barm­härtig­het är star­kare än orätt, våld och krig, även om det oftast inte ser ut så. Åt dem som kunde vittna om lju­set gav han uppdra­get att säga: ”Var och en som tror på honom får syndernas förlå­telse genom hans namn”. Den gäller alla som korsfäste ho­nom, det är alla vi syn­da­­re. Han bad för oss och betalade med sitt liv. Bö­nen besvarades av hans Fader ge­nom att låta honom upp­stå från de döda och för­jaga vårt mörker. Påsk­bikten kan av­läggas också efter påsk.

    I responsoriepsalmen ur psaltaren 118 sjöng vi om stenen ”som byggningsmän­nen förkastade”. Jesus liknas vid en sten för ett bygge. När människorna avvisade honom som Gud hade sänt, förvandlades ste­nen till en hörnsten i ett nytt tempel, hans heli­ga kyrka, som är början i en ny skapel­se. Sådan är Guds vid­underliga förmåga att för­­låta synd och förvandla mör­ker till ljus.

    Före evangeliet sjöng vi Påsksekvensen. Hymnen uttrycker i en växling mellan lå­ga och höga to­ner hur död och liv gick i när­kamp. Sekvensen förbereder påskevan­geliet i evange­lis­ten Jo­hannes stillsamma vari­ant, utan jordbävningar och vakter som faller till mar­ken. Steg för steg beskrivs hur Johannes själv kommer till tro. Det står att Johan­nes sprang fortare än Petrus till graven. Fäderna för­klarar denna säregna och smått ko­mis­ka in­formation med att Johannes hade större kärlek. Det är kärlekens iver som driver honom, de snabba fötter som den he­lige Benedictus talar om i sin regel. Om portvakten säger han: ”Han skall ge besked i all vänlighet och gudsfruktan, snabbt och med kärlekens iver”. Hur skulle Petrus kun­na springa snabbt? Han som förnekat sin Herre hade ju dåligt samvete. Och dåligt samvete gör stegen tunga. Me­dan Jo­han­­nes stod vid korset tillsam­mans med Maria. Fram­komna till gra­ven är dock Pet­rus den modi­ga­re och vågar sig först in. Han ser bindlarna och hu­vudduken, den senare ordent­ligt hop­rullad på ett ställe för sig. Det är inte bara en häftig dramatik. Någon vill säga oss något! Då gick också Johan­nes in. Det är han som skrivit detta evangelium. Han skriver Som Senkelt om sig själv: ”han såg och trodde”. Kan­ske gick han hem till Maria och be­rätta­de. Enligt Jesu ord från korset fick hon ju sitt hem hos ho­nom.

Påskljuset står kvar i kyrkans mitt hela påsktiden. Ljuset säger det vi hörde i in­gångs­versen: ”Jag är uppstånden, jag är ännu hos dig”.

       Amen. Halleluja!

---

[1] En bearbetning av Psalm 139: 18, 5-6.