Vakna, du som sover.

Så förkunnas påskens budskap av en tidig kyrkofader. Tiden och rummet tycks vara upp­hävda ge­nom Kristi påsk och han kan söka upp våra stamföräldrar Adam och Eva som sitter i dödsrikets mörker och fång­enskap. Han uppmanar dem att ”stå upp från de döda”. Vi ser det på öst­liga iko­ner, där Kristus räcker Adam och Eva handen för att resa upp dem ur dödsrikets djup. ”Jag har inte skapat dig för att hål­las bun­den i dödsriket”, fortsätter han. ”Stå upp, du min bild, stå upp, du som jag har for­mat till min avbild. För din skull an­tog jag, Herren, din tjänarestalt. Se märkena efter sla­gen på kin­­­derna. Jag fick dem för att åter­upp­rätta din van­ställda gestalt efter min avbild”. Genom påsken får människan sin avbild åter­ställd till sin ur­­sprungliga skönhet. 

    Vi antydde detta i långfredagens korsgudstjänst, där vi hörde om Je­su vanställda ansik­te. Redan profeten hade ju beskrivit hans ansikte som motbjudande. Men det var våra syn­der som vanställde hans utseende. Han tog upp dem i sin kropp, som en smitta eller ett vi­rus. Men eftersom Kristus själv var fri från synd berövades därmed synden sin kraft att skilja människan från Gud. Vår forn­kyrklige pre­dikant söker bilder för påskens hisnande inne­börd. ”Bröllops­kam­maren är in­redd, rätt­er­na är tillagade, de himmelska boningarna och hyddorna är bered­da, skat­tkam­rarna med goda ting har öpp­nats”.  

    Samma budskap hörde vi i Exsultet, lovsången vid påskljuset, den kanske skönaste av kyrkans liturgiska böner. Den vänder sig först till änglarna. Kristi upp­stån­del­se får dem att jubla. Hela kos­mos dras in. Se­dan uppmanas jorden att jubla av glädje. ”He­la världen må förnimma att mörkret har sking­rats.” Vida­re upp­­­manas kyr­kan att glädja sig. Hon bär i sig försoningens och uppstån­del­sens kraf­ter. Hennes barn bär påskljus i si­na händer och Guds rike i sina hjärtan. Hela kyrkans liv och historia, inte minst hen­nes mar­tyrer och helgon, hennes förmåga att resa sig ur djupaste förfall och ständigt bli ung på nytt, allt vore obegripligt utan Kris­ti upp­ståndel­se.

    Exsultet inleds som en eukaristisk prefation: ”Ja, sannerligen är det tillbörligt och rätt…” Näs­tan be­rusad besjunger den Kristi ömsinta omsorg och bottenlösa kärlek. Den kallar skul­­­­den ”sa­lig” (fe­lix culpa), ty den blev inlöst av en sådan Återlösare. Men eftersom kär­leken är så allomfattande blir också valet så avgörande: ”Meningslöst är det att födas som männi­ska om vi inte blir födda på nytt till det sanna, eviga livet”.

    Brotten förjagas, skulderna utplå­nas, oskul­den ges åt de fallna och de bedrövade får glädjen tillbaka, hatet förintas, fred skapas och makterna tvingas till lydnad. Skeptikern un­drar: är inte detta överord? Tron svarar: Det är vi som är blinda, döva och tröga. Allt i historien som inte står under få­fänglighetens lag har sin källa i den­na natt. Kristi uppståndelse är något vida mer än att han som män­ni­ska blev levande igen. Vår förre på­ve Bene­dikt XVI sä­ger: ”Uppstån­del­sen är något som har hänt i historien, men den spräng­­­er histo­riens rum och når utöver det”. Det är vi, de medelmåttiga, ljumma och likgiltiga, vars måttstockar därför är begränsade, det är vi som in­te har upp­täckt eller som glömmer påskens hisnande storhet. Döden är dödad, allt är förvandlat och nyskapat, ty Kris­tus har upp­stått från de döda!

    Vår fornkyrklige predikant valde ett ord av aposteln Paulus för att förkunna påskens bud­­­­­­skap.

”Res dig! Vakna, du som sover”. Han syftar på den människa som sänkt blicken och somnat. Låtit sig fångas av bedrövelse och vanmakt. Något i bedrövelsens van­makt är ett eget val. Människan väljer att sänka blicken och låta sig dras ner i djupen. Apos­­teln sä­ger: ”Stå upp från de döda och Kristus skall lysa över dig”.

    Hela tillvaron är påskpräglad. Kyrkoårets centrum är påsken. I Benedictus regel är man antingen på väg till påsken, eller lever man i dess ljus. I påskljuset ser vi livets hela kallel­se och mening. Att leva genom att brinna upp, som påskljuset. Att följa Kris­tus, dö från synden och ingenting före­dra framför kärleken till honom. Det är den­na påsk som prog­rammerats in i den döp­te. För att vårt ut­seende skall för­vandlas och Kristi ljus ly­sa över oss och i oss.

    Älskade systrar och bröder: Låt oss vakna, stå upp från sömnen, ty Kristus har uppstått från de döda.

    Amen.