1 Mos 12:1-4 Ps 16:1-2,5,7-11 Joh 17:20-26

Benediktiner världen över firar idag den helige Bene­dic­tus´ himmelska födelse­dag, hans övergång, lat. tran­si­tus, hans påsk, till den fulla och him­melska verk­ligheten.

När Benedictus förstod att dö­den nalkades, lät han sig föras till kyr­kan där han tog emot den heliga kommunio­nen. Med lyfta händer, stödd av si­na brö­der, över­lämnade han sin ande.

Den bilden talar om uppbrott och rörelse. Annars är det ju sta­bi­litet som kännetecknar det benediktinska livet. Vi har byggt ett hus och visar där­med att här vill vi stanna livet ut.

Men i denna stabilitet finns en rörelse och ett uppbrott. Mun­kar­na har känt igen sig i Abrahams uppbrott från land, släkt och hem. Inte bara en gång, utan ständigt.

Att leva oberoende av ägodelar, världsliga bekymmer och själ­viska behov är en hjälp att ingenting föredra framför kärleken till Kris­tus. 

Jesus lyfter blicken mot himlen och ber: ”Fader jag vill att de som du har gett mig skall vara med mig där jag är, för att de skall få se min härlighet. Den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem”.

Denna kärlek till Kristus blir en inre rörelse och inriktning som hjäl­per oss att um­gås med de jordiska tingen, tiden, krop­pen, verktygen, gäs­ter­na, medierna, på ett måttfullt sätt. Den yttre goda ordning­en blir en hjälp att be­va­ra hjärtat rent.

Samtidigt skärps kampen om hjärtats renhet. Allt måste förvand­las till bön. Som Benedictus beskriver munken på ödmjukhetens tolfte steg.

Dagligen firar vi den ”övergång”, den transitus, varmed Benedictus full­bordade sitt liv.