FÖRSTA SÖNDAGEN I FASTAN
1 Mos 9:8-15 Ps 25:4-9 1 Pet 3:18-22 Mark 1:12-15
Att bestå i prövningen
Fastetiden kan väcka olika reaktioner. Att höra om fasta och bot, kamp och strid kan hos några leda till en trött suck. Är inte livet svårt nog ändå? Andra har lite bättre minne. De vet att fastetiden ger kraft och glädje, även om det kan ta emot lite i början. Några är särskilt tacksamma just för denna tid på kyrkoåret. De vill få hjälp att ta ut kursen på nytt. Det hör till människans gåtfulla storhet att hon måste utöva ett visst våld på sig själv för att inte förlora den egna friheten. Fastetiden ger oss hjälp för att bestå i prövningen och bevara vår sanna värdighet.
Evangelisten Markus berättar kort och koncentrerat om Jesu frestelse. Han har just berättat om Jesu dop, där rösten från himlen uppenbarar vem Jesus är, Faderns älskade Son. Nu konfronteras han med Satan, vilket visar vad han skall göra på jorden: bekämpa och oskadliggöra den onde.
Kunde Jesus frestas? För många tidiga utläggare var detta ett problem. Som Guds Son kunde han inte frestas, han som ständigt var ett med Fadern. ”Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen”, säger aposteln Jakob. Men Gud har blivit verklig människa. Därför är Jesu frestelse inte på låtsas. Hade han inte varit verklig människa hade han inte varit oss till hjälp som förebild. ”Vi har en överstepräst”, säger Hebreerbrevet, ”som har prövats (frestats) på alla sätt och varit som vi men utan synd”. Han antog kropp och själ som varje annan människa. Till själen hör viljan, den mänskliga viljan. Det är den mänskliga viljan som frestas att vika av från det uppdrag han har fått av Fadern.
Ordet för fresta har en tvåfaldig betydelse. Dels frestelse att synda. Men ordet betyder också prövning. Tydligast märker vi Jesu prövning i Getsemane, där han ber:
”Ta denna bägare ifrån mig. ”Men”, tillägger han, ”inte som jag vill, utan som du vill”. Han frestas och prövas, men bejakar och överlåter sig åt Faderns vilja. Prövningen var verklig. Att Jesus också är Guds Son gör honom inte mindre mänsklig. I Getsemane upprepar han bönen tre gånger innan kampen är över. I öknen fanns det ingen annan tröst än bönen. Jesu frestelse sker för vår skull, för att vi skall få hjälp att avvisa frestelsen och hålla ut i prövningens stund.
Liksom han på korset bär våra synder i sin egen kropp, utsätts han i öknen för våra frestelser och prövningar. Augustinus säger till den troende: ”Från dig hade han sin frestelse, från honom har du din seger”. Därför är han inte bara ett moraliskt föredöme. Han är själva kraften i vår kamp mot frestelse och synd. En munkfader säger: ”Visst är det naturligt att frukta styrkan i frestelsernas angrepp, men vad har de för makt jämfört med Herren som beskyddar oss och hjälper oss?” Aposteln Johannes säger: ”Kristus som är i er, är större än han (Satan), som är i världen”.
Det första verktyg vi behöver i vår kamp mot frestelse är kunskap, kunskap och insikt om att hela jordelivet levs på ett slagfält, inte på ett nöjesfält, som hedonismen vill få oss att tro. Går människan ut i livet som till ett nöjesfält blir hon ett lättfångat byte för fiendens angrepp. Hon tvingas säga: ”Jag var naiv”. Prövningen blir inte mindre för den kristne. Snarare tvärtom. Ju närmare Gud, desto svårare kan prövningen bli. Men prövningen är lärjungens adelsmärke. De flesta helgonen utsattes för svåra prövningar. Denna insikt hjälper lärjungen att vara på sin vakt och inte bli överrumplad.
Det andra vapnet är att lärjungen har kraft att avvisa frestelsen. Att låta sig styras av rädsla och klenmod är att underskatta den kraft vi bär på. ”Ingen kan förföras av djävulen om han inte frivilligt överlämnar sig åt honom”, säger en munkfader. ”Gå din väg, satan”, säger Jesus. ”Stå emot djävulen, och han skall fly för er”, säger aposteln Jakob.
Det tredje och viktigaste: Lita på Guds hjälp! Vi upptäcker hans hjälp genom bönen, den ivriga och uthålliga bönen. Den som frestas uppmanas att gripa tag i bönen och hålla ut i den. Rosenkransen eller Jesusbönen är beprövade och starka vapen. Psaltarpsalmen 91 dyker ofta upp i fastetidens liturgi. I klostren ber man den varje kväll. Psalmen talar inte bara om olika slags prövningar och strider, utan lika mycket om Guds beskydd och hjälp: ”Din tillflykt är Herren, du har gjort den Högste till ditt värn. Inget ont skall drabba dig”.
Aposteln säger: ”Gud är trofast och skall inte låta er prövas över er förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den”. Inte heller gripas av förtvivlan om man fallit, utan genast resa sig, ödmjuka sig och fortsätta framåt, och aldrig misströsta om Guds barmhärtighet.
Vi får räkna med änglarnas hjälp, de som också betjänade Jesus när han prövades. ”Han skall befalla sina änglar att skydda dig var du än går.” Ändå är också änglarna maktlösa om människan låter sig förföras. Det är som om Herren väntade på vår samverkan. Vi skall snart sjunga vid altaret: ”När han besegrade Frestaren lärde han oss att övervinna synden”. Han inte bara lär oss, han ger oss del av sin seger i den heliga kommunionen.
Glöm inte det nästa gång du prövas. Och när du vunnit seger glöm inte att tacka honom och ge honom äran, så att du inte blir högmodig och fienden kan anfalla dig i ett bakhåll. Profeten sjunger: ”Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig. Därför vill jag lovsjunga ditt namn”.
Amen.