5 Mos 18:15-20 Ps 95:1-2,6-9 1 Kor 7:32-35  Mark 1:21-28

Fräls oss ifrån ondo/den onde

Evangelisten Markus, som vi lyssnar till detta år, har inlett sitt evangelium med att be­rätta om Jesu dop, hans frestelse, hans predikan och att han kallar lärjungar. Kort återgivna händelser som lägger grunden för och presenterar hela hans mission. Nu un­dervisar han i Ka­farnaums synagoga, men vi får inte höra vad han predikade. Vi får veta att folket över­väldigades av Jesu ord, ”för han undervisade med makt och in­te som deras skriftlärda”.

    I centrum vid detta tillfälle placerar Markus en man som var besatt av en o­ren an­de. Mannen börjar skrika: ”Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret?” Jesu när­varo och för­kunnelse var tydli­gen ett hot för honom. ”Har du kommit för att ta död på oss?” Den arme man­nen tycks helt ha fångats i ondskans makt. Han vill inte bli befri­ad. Men det är just därför Jesus har kommit. Den besa­t­te representerar den män­­­niska och den mänsklighet som behöver befrias från ond­skans makt.

    Mannen har kunskap om vem Jesus är: ”Jag vet vem du är, Guds helige”. I in­led­ningen till sitt evangelium kallar Markus Jesus för ”Guds son”. Den besatte kallar ho­nom ”Guds helige”. Uttrycket möter bara på ett fåtal ställen i Nya Tes­tamen­tet. Den besatte mannen i synagogan mås­te ha fått specialundervisning av djävulen själv. Han har blivit sin härskares partner och språk­rör.

    Det är denna ondska som Jesus har kommit för att besegra. Den avgörande se­gern skall ske på korset och genom uppståndelsen, men Mar­­­­kus ger oss en för­aning redan här i början av sitt evan­ge­lium. ”Tig! Far ut ur honom!” Tillvarons ondska möter sin överman! Den orene anden ger upp ett rop och mannen befrias. Folket reagerar med förundran och bävan. ”Vad är det­ta? En ny undervis­ning med makt bakom or­den. Till och med de orena andarna be­faller han, och de ly­der honom”.

    Jesus har kommit för att rädda människan från ondskans välde i alla dess former. Markus fortsätter att berätta om hur Jesus botar Petri svärmor och and­ra sjuka. Till kyrkans mission har alltid hört att bota sjuka.  Ett av hennes sju sak­ra­ment är smör­jel­sen av de sjuka. Men här handlar det om något annat än kropp och psyke, något som många skyg­gar för att ens tänka på. Människans ande kan ocku­pe­ras och bli be­satt av en ond, begåvad och osynlig makt! Även om det av många uppfattas som uttryck för en primitiv och förlegad syn på världen, vet Kyrkan att den onda mak­ten är en realitet.

    Varje katolskt stift har en exorcist med biskopens särskilda fullmakt att befria från detta slag av ondska. Exorcisten vet att noga skilja mellan psykiska sjuk­do­mar och besatthet. Men det behöver inte handla om ­dramatisk besatthet. Vid varje dop ber kyrkan om befrielse från ondskans makt och varje påsknatt tar de troen­de av­stånd från den – inte bara från synden och det moraliskt ondas lockelse, utan också från djä­vu­len. Varje Fader vår slutar med bönen: ”Fräls oss ifrån ondo”. Bönen kan också över­sät­tas: ’Fräls oss från den on­de’.

    Det kusliga i Kafarnaum var att den besatte själv inte ville bli befriad. ”Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att ta död på oss?” Ond­skan kan få över människan på sin sida och göra henne till sin lydiga partner. Många av his­toriens vidrigaste händelser är omöjliga att förstå om man inte räknar med en lis­tig och ond makt som kan ockupera människan. Men det är samma makt som gör att så många inte hör Guds ord, trots att de hör med sina fy­siska öron. ”Han kom till sitt eget och hans egna tog inte emot honom.”

    Vi kan ana det på ett mera näraliggande plan. De fres­tel­ser som dagligen plågar oss är inte bara lockelsen att begå moraliska fel­steg. Den onde är inblandad. Munk­fäderna talar ofta om kampen mot onda tankar, som de kallar demo­ner­. Därför kan de i frestelsens stund an­vända Jesu ord: ’Tig och far ut!’  Munkfadern Antonius den store slår ett korstec­ken och demonerna flyr. Benedikt talar om ”att av­visa den Onde, djä­vu­len, från sitt hjär­tas åsyn, när han söker förleda”. Mun­­­ken och de troende gör det i visshet om att de hör till den starkare sidan. Därför kryper de inte ihop som skräm­da fågelung­ar, utan går till motangrepp och avvisar honom. Gärna med vre­dens kraft. Det är därför vi har fått kapaci­tet att vredgas. De vet att djä­­vulen är stolt och inte tål att hå­nas. Bro­dern gör just det, non­chalerar och ”räknar honom för intet”. Han kros­­sar fres­telsen mot Kristus så fort den dy­ker upp. Han vet av bitter er­farenhet att kampen blir långt svårare om han bör­jar umgås med frestel­sen. Påven Franciskus varnar ofta för att på något sätt umgås med frestelser. De skall avvi­sas prompt och utan dröjs­mål.

    Vi har, det är det glada budskapet, genom Guds ord och de heliga sakramenten tillgång till den kraft som Jesus demonstrerade i Kafarnaums synagoga. Må vi därför inte höra till de lättlurade och ”naiva” som missbrukar halvsanningen om människans svag­het. Vi är förvisso svaga, men genom tron är vi vaccinerade mot syndens smitta och tillhör seg­rarsi­dan! ”Med Gud kan vi göra mäktiga ting. Han skall trampa ner våra fiender.” Benedikt beskriver ett redskap i fjärde kapitlet av sin regel: ”Ge­­nast krossa mot Kristus de onda tankar som stiger upp i hjärtat och up­pen­bara dem för sin andli­ge fader”. Den som använder verktyget vet att det gör skill­­nad. Vi använ­der det varje gång vi ber Fader vår: ”Fräls oss ifrån ondo/den onde”.

    Därför bekänner vi vår tro på Guds helige och ber i slutbönen: ”Herre, stärk i detta sakrament vår tro, och hjälp oss att gå vidare på vägen till vår slutliga befrielse”.

    Amen.