Ekumenisk vesper – Mariavalls klosterkyrka

Luk 10:25-37

Gå du och gör som han

En grupp kristna från Burkina Faso i Västafrika har förberett gudstjänsterna för årets bönevecka för de kristnas enhet. Som evangelium valde de liknelsen om den barm­härtige samariern. Både protestanter och katoliker deltog och de har berättat hur lan­dets hårda prövningar har präg­lat valet av särskilt denna text. Landet har ju utsatts för en rad brutala ter­ro­ristattacker, följt av allmän laglöshet. I vissa delar av lan­det har man av säker­hetsskäl fått stänga sjukhus, skolor och kyr­kor. Men i denna si­tua­tion har det ock­så vuxit fram nya former av både ka­ritativt ar­bete och gemensam bön. Man har upptäckt sin nästa både bland andra kristna och bland muslimer. Då blev det ock­så natur­ligt att välja just denna liknel­se, där frågan om vem som är min nästa ställs. Det gemensam­ma arbetet blev ett steg från splitt­ring till enhet mellan de krist­na i Burkina Faso. De kallar föränd­ringen en ”ekumenisk omvändelse”.  

    Deras förberedelsearbete har också öppnat ögonen för hur den tidiga kyrkan för­stod denna lik­nelse. Flera kyrkofäder (Ori­genes, Augustinus, Chrysostomos med fle­ra) läste liknel­sen som en bild för Guds hela frälsningsplan för värl­den. Den slagne man­nen är helt en­kelt Adam/människan, varje människa, som hanterats så illa av syndens, dödens och djävu­lens rö­var­händer att hon inte kan bota och frälsa sig själv. Leviten och präs­ten repre­senterar Gam­la För­bun­dets lag och profeter. Samariern är ingen annan än Jesus, som kommit för att ta sig an de sjuka.

Värdshuset blir en bild för kyrkan, dit Jesus för den slagne och där Guds ord och de heliga sakra­menten förmedlar de helande gåvorna. De två mynt som samariern i förväg betalar med, är det pris som Je­sus med kropp och själ har betalat på korset, för att den slagna männi­skan skall köpas fri och botas. Samari­ern säger att han skall komma till­baka. Det är vad vi tror om Jesus. Han skall kom­ma tillbaka och med sitt sigill summera hela historien.

”Gå du och gör som han”, sade Jesus till den laglärde som frågat vem som var hans nästa. Mot bakgrund av den tolkning jag antytt betyder det inte bara att visa medlidande och barm­härtighet, utan också att själv ta emot barmhärtighet, både av Kristus och av sin nästa. Ibland är det svårare att ta emot andras barm­här­tig­het, än att själv ge den till an­d­ra. De högmo­diga vill hellre vara hjälpsamma och beundrade samariter än ligga slagna vid väg­kanten. Men hur länge räcker den kraften till barm­härtighet?

Människans kärlek till Gud är alltid ett svar, svaret på Guds kärlek till henne. ”Vi älskar därför att han först har älskat oss.” På samma sätt kan bara den hålla ut i barmhärtighet som inser att han själv lever av Jesu Kristi barmhärtig­het. 

När den slagne har kvicknat till på värdshuset då ser han med andra ögon. Och kan själv få uppgifter i barmhärtighetens tjänst. Han ser sina eg­na brister och synder klarare och lär sig tålamod med sin be­svär­liga nästa. Han kan inte längre döma den andre. Han anar inne­börden i Jesu saligprisning: ”Sa­li­ga de barm­härtiga, de skall få barmhär­tighet”.

När en postulant tas emot i ett kloster får han frågan: ”Vad begär du?” Svaret ly­der: ”Guds och brödernas barmhärtighet”. Insikten om det egna behovet av barm­härtighet är den bästa skolan för att själv bli barmhärtig.  

Amen.