1 Mos 15:1-6;21:1-3 Ps 105:1-6,8-9 Hebr 11:8,11-12,17-19 Luk 2:22, 39-40

Den vanliga familjens helighet   

När Gud sände sin Son för att befria människorna från deras svåraste fiender, då lät han ho­nom växa upp i en vanlig familj. Den gudomlige Befria­ren dök inte upp på den mänsk­li­ga sce­nen som en imponerande ängel eller en himmelsk super­varelse. Han växte upp och levde de flesta åren av sitt liv i en vanlig familj. Det visar vilken roll varje famil­j spe­lar i Guds plan.

    När totalitära regimer vill stöpa om samhället efter en viss ideologi, då börjar de ofta med att påverka eller angripa familjen. Det har tyvärr ofta blivit ett framgångsrikt pro­jekt, inte minst i vårt land. Hälsotillståndet i ett samhälle kan avläsas på hur det står till med fa­mil­jen. Försöken att kros­sa familjen är dock i läng­den dödsdömda. Familjefientliga ideolo­gier är lika vanmäktiga som djävulen själv, han som inte kan skapa något alls. Han kan bara ska­da, förvrida och för­stö­ra. Lika lite kan någon stat eller politisk makt skapa en en­da familj. Det kan bara Ska­­­pa­ren själv genom naturens egen or­­d­ning. Fa­miljen är äldre än alla stats­­bildningar. Redan det oförvillade förnuftet vet att familjen är den miljö som bar­net be­höver för att vä­xa till som männi­ska.

    Vår Frälsare ville förvisso mera än att skapa trygga familjer. Han grundade sin kyrka som ett tecken på hela mänsklighetens enhet på väg till det eviga hemmet. Je­sus var­nar för att låta bindningen till familj och släkt bli ett hin­der för Guds ri­ke. Men trots detta låter Gud sin Son växa upp i en vanlig fa­milj. Vi hörde att Josef och Maria, efter att ha fullgjort allt som föreskrevs i Her­rens lag, ”å­ter­vände till sin hemstad Nasaret i Gali­léen. Pojken växte och fylldes av styrka och vis­het och Guds välbehag var med ho­nom”. Den väldige kämpen och världsalltets Konung växte upp i en vanlig familj.

    Hur kan familjen i Nasaret hjälpa oss? Det är ju ingen roman­tisk och ”lyckad” familj vi ser. Familjen var fat­tig. Barnet fick fö­das utanför medicinska och sociala skyddsnät. Famil­jen måste fly till främmande land. Det fanns ingen skylt i Nasaret som talade om att här bor ”den heliga famil­jen”. Ano­nymt och i all stillhet levde familjen i Nasaret som alla andra famil­jer. Ma­ria och Josef lärde sitt barn att tala och gå, att be, att leva tillsam­mans, att ar­beta. På sab­ba­ten gick de till synago­gan. Vår fantasi får inte mycket material för hur deras fa­miljeliv såg ut. Hans mor göm­de och begrundade i sitt hjärta. Vad Josef tänkte vet vi ing­enting om. Sannolikt dog han någon gång under Je­su uppväxt och Jesus övertog kanske ansva­ret som familjeför­sör­ja­re. Men i stort är det trettio tysta år.

Det ger varje familj dess heliga upp­­gift och kal­lelse. Famil­jen är jordmå­nen för den väx­ande männi­skan. Ingen social ingenjörskonst och inga politiska värdegrunder kan er­sätta den. Bene­dictus säger kallar klostret ”en skola i Herrens tjänst”. Familjen är en skola i kons­­ten att leva som männi­ska. Familjen är grundskolan, där barnet lär sig ”det bästa en människa kan äga i livet”, de fundamentala mänskli­ga dygderna: klokhet, rätt­rådighet, mod och måttfullhet (Salomos vishet). Därför sä­ger kyrkan till politikerna: Håll tassarna borta från att indoktrinera och reglera det som familjen bäst kan göra själv, ef­tersom för­äldrarna enligt Guds goda ordning står barnen närmast. Statens uppgift är att skydda och främja familjen! Det är en uppgift som positivt påverkar hela samhället. Man kunde tillägga att det också skulle vara na­tio­nalekonomiskt lönsamt, men det hör nog inte hem­ma i en pre­dik­an. Det är fa­miljen, in­te in­di­­viden, som är urcel­len för de mänskliga ge­men­skapen. Det är i familjen människan vä­xer till och blir en unik person.

Varje män­­niska har en far och en mor att tacka för att hon lever. Varje sund kultur vet att vi är skyldi­ga våra för­äldrar respekt, heder och omsorg – hur stora svagheter de än har eller har haft. Många från andra kulturer än vår egen förvå­nas över hur de äldsta i vårt land läm­­nas till in­stitutioner. Varje tro­gen far och mor är värd ett nobelpris, men det vore ett sabotage att för­söka leta fram värdiga pris­tagare. Vad stort sker, det sker tyst. Ju mer kyr­kan har för­stått Jesu hemlig­het desto mer har hon också velat hedra och vörda Jo­sef och Ma­ria. Varje familj är okränkbar och bär i sig heligheten som ett frö. Det vanliga är upphöjt och helgat till ett heligt sakrament. Enheten mellan man och hustru bär på en sär­skild nåd, som makar­na dagligen ger åt varandra och åt sina barn när de lever i tro­het och kärlek. Famil­jen är barnets första ”kyrka”, där föräldrarna förkun­nar tron genom sina ord och sitt exem­pel. Därför är föräld­rarnas arbete och möda, deras oro och bekymmer, om­slutna av kyr­kans och den heliga familjens särskilda förbön.

Vad skul­le inte ske om de många osäkra fäderna i vår tid våga­de ta Josef som sitt före­döme? Eller om man i familjen började be Rosenkransen regel­bun­­det? Till varje familj sä­ger kyrkan: Glöm inte din värdighet! Det kan se hopplöst ut, men familjen bär på ett löfte om gu­dom­ligt beskydd. Guds löfte till Abraham kunde också riktas till famil­jen: ”Fruk­ta inte, jag är din sköld!” Föräldraskap är ett uppdrag med gudagiven full­makt och aukto­ritet. Ordet auk­to­ritet vågar knappast någon använda idag, eftersom det är kidnappat av fienden och tros betyda auk­toritär maktutöv­ning. Men ordet aukto­ritet är släkt med ordet för att växa. Att ut­öva auk­toritet är att hjäl­pa den andre att växa.

Många föräldrar har dåligt samvete i förhållande till sina egna barn. Många barn har svå­rt att förlåta och förso­nas med sina föräldrar. En norsk författare skriver: ”Vi blir inte vuxna innan vi lär oss att inte längre anklaga våra föräldrar”. (Tordis Ørjasæter) Maria och Josef är familjens bäs­ta vän­ner och starkaste skydd. Det barn de såg växa upp var för­vis­so unikt, men Jesus vill vara närvarande i varje familj, med sin tysta när­varo och med sin för­son­ande och nyskapande kraft.

Jesus, vår frälsa­re och befriare, lät sig fö­das och växa upp i en mänsklig familj. Den he­liga familjen är vårt föredöme. Varje familj är, trots all sin bräcklighet, ett hopp­fullt tecken. Den lilla familjen, infogad i kyrkans familj under Marias och Josefs be­skydd, pekar mot den slutliga och allt om­fat­tande familjen i Guds evi­­­ga rike. 

     Amen.