Apg 6:8-10; 7:54-60  Ps 31: 3c-4,6,8ab,16b-17 Matt 10:17-22

I går föddes Kristus till jorden, för att Stefanos idag skulle födas till himlen.

Det ord och den glädje vi talade om i går, har tagit sin boning i diakonen Stefanos, den för­ste martyren. Kyr­kan har förstått det och därför firades tidigt Ste­fanos mar­tyrium som en frukt av Jesu födelse.

    Vi lever i martyrtider men glömmer det lätt, trots att antalet martyrer idag är större än någonsin tidigare i kyrkans historia. Det bekräftas av internationella undersök­ning­ar, men svenska medier rapporterar det ytterst knapphändigt. Kyrkor och heliga bilder skändas i stor omfattning. Ondskan utmanas av det kristna nam­net, som om den inte kan tåla var­ken sanningen eller kärleken.

    Stefanos vittnesbörd möts av ursin­ne. ”De kan inte hävda sig mot visdomen och anden i det han sade”. De släpar ho­nom ut ur staden för att stena honom. De kan in­te accep­tera Stefanos vittnesbörd om att Jesus står på Guds högra sida, dvs. har del i Guds allmakt. Men inte ens detta ursinne kan släcka Ste­fanos kärlek till dem. Han besvarar deras ursinne med för­bön: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd”. Ursinnet fick inte makt över honom. Ordet i hans hjär­ta är starkare än det nakna ur­sinnet.

Varför detta motstånd? Varför är att det så svårt för människan att höra sanningen? En delförklaring till motståndet mot kristen tro i vår del av världen är kyrkans eget då­liga ex­em­pel, inte minst de övergrepp som skett av hennes präster. Men det förklarar ändå inte det hat som idag drabbar kyrkan världen runt.

I Stefanos liv ser vi detta mönster som en kopia av hans Herres liv. Kyrkofadern Fulgen­tius av Ruspe, död 533, säger att det är kärleken i Stefanos som gör ho­nom omöjlig att be­segra. Han är varken överlägsen eller undanglidande. Kroppen kan de stena. De tror att de kan beröva ho­nom livet, men det finns inget liv att beröva, ty sitt liv har han lämnat till Kristus. Stefa­nos för­­e­nar sitt liv med Kristi överlåtelse och offer. Vi kan göra det i varje mässa, när vi förenar oss med Kristi offer på altaret.

Att de troende så lätt blir skumögda beror på att de slutar att älska. Den som hatar blir helt blind. Redan den som irriteras ser dåligt. Inte heller fångas Stefanos av be­drö­­­velse, bitterhet eller uppgivenhet. I stället ber han för sina böd­lar. Bön är bote­med­­let för den som frestas att löna ont med ont. Kanske för­svin­ner inte irritationen direkt. Det kan behövas uthållig bön för att driva ut den egna lusten att ge igen eller att bli bitter. Bitterhet och bön är som eld och vatten. Den som fastnar i bitter­het över vad han utsatts för har slutat att be för sina fiender.

    Medan den som håller ut i bön för sina fiender till och med kan öppna vägen för deras e­gen räddning. Ett av vittnena till stenan­det av Stefanos hette Saul. Han bevitt­na­­de det hela, övertygad om att det som skedde var riktigt. Det är den Saul som se­nare skall bli en Paulus. Fulgentius säger att Pauli omvän­delse skedde under med­verkan av Stefa­nos förböner. När sedan Paulus möter Stefanos i himlen behöver han inte ens skämmas. Mänskligt talat, kan han tacka Stefanos för hjälpen. Paulus skulle ju själv få ge sitt liv för sam­me Herre. De gläder sig båda över den sanna kär­lekens makt och hemlighet, Kristi herra­välde, som skulle vila över barnet i krubban enligt profeten.

Martyrerna visar att den sanna kärleken inte är feg och anpasslig, den viker inte undan utan bekänner också an­stötliga sanningar. Samtidigt fullkomnas därmed kär­leken. När Kris­­­tus förkunnat sanningen för människorna och de avvisar honom, då vänder han inte ryggen till dem, u­tan breder ut sina armar på korset för att omfamna alla, för att ge sitt liv för alla, för att dra alla till sig. Ste­­fanos och martyrerna följer i hans spår.  

Vi är skyldiga vår tids många martyrer solidaritet och förbön. De är ju lemmar i samma kropp som vi. Även om det för oss inte handlar om ett blodigt marty­rium, så finns det dag­ligen möjlighet att följa dem. De första munkarna kände igen sin kallelse i martyrer­nas. Uthålligt tå­lamod i motgångar och orätt­vi­sor är ett slags oblodigt marty­rium. Detta ”vita” martyrium är inte mindre värt, kanske me­ra.

De flesta måste gå igenom en lång kamp för att tålamodet skall bära frukt och övergå i glädje. Det bety­der äkta sorg och ånger över att den egna vreden får styra. Den som flyr un­dan den kam­pen lagrar bit­ter­het i sitt inre som inte försvinner med tiden. Men sor­gens tårar över egen vrede är star­kare. ”Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.” Pau­lus glä­­­der sig över det han fått utstå. Källan till den glädjen finns i det nyfödda bar­net i krub­ban.

Vi dricker denna seger i den eukaristiska kalken, som både är lidandets och gläd­jens bä­gare. När den glädjen fått fäste i lärjungen rinner en ny källa upp i hjärtat. Det trånga hjärtat vidgar sig. Profeten säger: ”Du smörjer mitt huvud med olja”, det är gläd­­jens ol­ja, ”och fyl­ler min bä­ga­re till brädden”. Tjänarna vid bröllopet i Kana lydde befall­ning­en och fyllde krukor­na ”till bräd­den”. Vattnet förvandlades till glädjens vin.

”Gläd er alltid i Herren”, säger apos­teln. Det go­da har blivit en vana och dyg­den en lust, försma­ken till den eviga glädjen.

Lovad vare Herren som förhärligas i sin Kyrkas martyrer.

Amen.