Vårda och öva julens glädje!

I midnattsmässan hörde vi Lukas berätta om den stora glädjen. Änglarna förkunnade den för de förskräckta herdarna. Lukas kollega bland evangelisterna, Johan­nes, talar om Ordet som lyser i mörkret och som inte har fått makt över detta ljus. Det gäller ock­­så glädjen. Bedrövelse och sorg behöver inte få makt över julens glädje. För många känns glädjen inte alls. Julen kan vara den svåraste av högtider. Svårare ju större förväntningar människan har haft. Men bud­skapet ljuder fortfarande: Det finns en glädje som är starkare än bedrövelsen. Johan­nes talar om ”nåd och åter nåd”. Vi kan lika gärna säga ’glädje och åter glädje’. Men då förstår vi att det är en glädje som ligger djupare och är större än vad vi direkt kan erfara med våra sinnen. Trots att ju­lens fest är konkret och påtaglig för sinnena – ock­så ateisten kan förundras över Hän­­dels Messias, Bachs juloratorium eller de vack­ra julpsalmerna. Ändå förblir insi­dan dold. Ett nyfött barn lockar fram glädje, tillgivna känslor och generosi­tet. Men hur kan barnet i Betlehems krubba ge mig glädje?

    När vi försöker förstå slinter vår tanke och famlar i mörker. Kan detta barn ge en glädje som är starkare än bedrövelse? Det är vad den kristna tron be­känner och vitt­nar om. Teolo­gerna har det svårast, de som har uppgiften att förstå och förklara. ”In­karnationen (att Gud blev människa) är ett mysterium som är svårare än något annat att fatta.” (Ma­ximos Bekännaren) Några betvivlar Kristi sanna mänsklighet. Man tän­ker att han bara liknade en människa, men att han egent­ligen var en ”för­klädd Gud”. Där­med reduceras tron till saga och myt. Vacker kanske, men inte sann. Eller också för­nekas hans gu­domlig­het och Kristus förminskas till en människa, låt vara den äd­laste och högsta. Sådana teologer mumlar om Jesus som den störste av profeter, men förne­kar egentli­gen kyrkans tro på Kristus som ”sann Gud av sann Gud”.

    Evangelisten Johannes bekänner både att ”Ordet var Gud” och att ”Ordet blev män­­niska”. Men det stannar inte i en teori. Han säger också: ”Åt dem som tog emot honom gav han makten (rätten) att bli Guds barn”. Avsikten med att Gud blev män­niska är att människan skall bli Guds barn. Det är julens saliga utbyte. Det är vägen till tro. En­dast den som följer Jesus förstår i hjärtat vem han är. Guds Son blir män­nisko­son, för att göra oss delaktiga i sitt eget förhållande till Fa­dern. Han blir vår bro­der och ger oss därmed rätten att få räkna hans Fader som vår Fader. Med honom vå­gar vi säga: Fader vår… Han blir fattig för att göra oss rika. Han antog det som är vårt: mö­da, sorg, hunger, törst, smärta, ensam­het och död, för att ge oss det som är hans: glädje, kraft, frid, gemenskap, salighet och gudomligt liv.

    Att bli Guds barn betyder att födas på nytt. Jesus säger det till Nikodemus: ”Om människan inte föds på nytt kan hon inte se Guds rike”. Så djupgående är föränd­ringen att den kallas en ny födelse. Ett namn på julen är ”Den nya födelsen”, nova nativitas. Människans nyfödelse sker sakramentalt i det heliga dopet. Den döpte har fått en källa av glädje i sitt innersta. Men det behövs en fullbordad omvän­delse för att upptäcka och leva ur denna källa. Vi ser det hos helgonen, tydligast hos mar­tyrerna. Ing­enting kunde beröva dem deras glädje. Deras dop fullbor­dades i deras hjärta. De har blivit föd­da ”inte av blod, inte av krop­pens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud”.

    Men långt ifrån alla döpta har låtit det leda till fullbordad omvändelse. Vi hörde Jo­hannesevangeliets dova ton. ”Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.” Det gäller inte bara de tyd­liga förnekar­na, de som larmar mot Herren och hans Kristus. Det kan gälla troen­de, även om de aktar sig för grova synder och  går i mässan varje söndag. De känner varken sig själva eller Kristus. Endast Hjäl­paren, den helige Ande, kan upplysa männi­skan. Först den äkta ångern och sorgen över den egna synden föder fram den riktiga glädjen. ”Sa­liga de som sörjer, de skall glädja sig.” Ur denna självkännedom växer det som är mera värt än allt annat, kän­ne­dom och kunskap om Herren. Johannes vittnade om vad han sett: ”vi såg hans här­lighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fa­der, och han var fylld av nåd och sanning”.  

    För den som ser Herrens härlighet rinner glädjen till. Mörkret och be­drövelsen får inte makt över ljuset och glädjen. ”Du ger mig glädje i hjärtat, större än andras när de får säd och vin i överflöd.” Den som sett hans härlighet är som helgonen. De kan ta emot allt som hän­der, vad det än är, och upptäcker att det ingår i Guds vilja och plan. Också vad de inte förstår eller vad de tidigare ville fly ifrån. Ordet som blivit kött lyfter oss inte ur det konkreta och till synes omöjli­ga, men tar det i sin tjänst och för­vandlar det. Hjärtat vidgar sig, säger den helige Benedictus. Han säger inte att pro­ble­men trollas bort, men hjärtat vidgar sig för hans närvaro och herravälde. Ett ljus tänds i hjärtat, en glädje rinner till. ”Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga Anden”, säger aposteln. Trots alla egna brister, synder och ofull­bordade omvändel­ser. På­ven Leo förmanar den kristne i sin jul­predi­kan: ”Glöm inte din värdig­het!”. Han kunde ha sagt: ’Glöm inte din glädje!’

    Julens saliga utbyte. Han som är smord med glädjens olja låter sin glädje rinna fram i människans innersta och föda henne på nytt.

    Låt oss be om och söka denna glädjes saliga gåva!

    Amen.