– Mal 3:1-4;4:5-6 Ps 25:4b-5b,8-10,14 Luk 1:57-66 –

Idag sjunger Kyrkan den sjunde O-antifonen: O Imma­nu­el…

Man vet inte hur dessa antifoner uppstått. Men de kan spåras tillbaka till 500-talet.

Kyrkan har sökt genom de heliga skrifterna för att finna de skö­naste profetiorna om den utlovade Messias: O Vishet, O Ado­nai, O Jesse telning, O Davids nyckel, O Soluppgång, O jor­dens Ko­nung, O Immanuel.

Vad de funnit får dem att brista ut i ett förundrat ”O”, som märks också i melodin.

Efter den inledande ”förundran” hör man ett ”berättande”, en ut­läggning av innebörden i det man funnit. Detta kul­minerar i ett mu­­sikaliskt crescendo.

Så ändrar tonen sin karaktär, blir nästan vemodig och koncentre­ras i en intensiv bön: ”Kom, kom och rädda, kom för att frälsa, kom för att upply­sa…alla som sitter i dödens mörker och skugga.”

Finns det en bättre förbön för alla ensamma och förtvivlade, alla som frestas att ge upp och rentav ta sina liv? Men det börjar med oss själva…

Antifonen är bön, en bön i tro, en tro som övergår i hopp.

Augustinus säger att den som hoppas redan har del i det han hop­pas på.

O Immanuel, vår Konung med den nya lagen, du frälsare som folken längtat efter: kom och fräls oss, Herre, vår Gud.